I ett tidigare inlägg frågade jag om jag hade en vän som kunde fixa in oss på Afrikas bästa restaurang?  Jag kan meddela att hon heter Linda - och går nu under namnet: Världens bästa, underbaraste, snällaste Linda! Jag fullkomligt älskar henne! ... och ja, det är Linda som jag numera delar lägenhet med, så säg inget till henne, för då kanske hon blir kaxig.

Jag inser att bilderna inte kommer att komma i ordning, ingen alls faktiskt, men jag ber er ha förståelse, det krånglar lite för mig! Detta innebär att min berättelase om "he fledgeling" även den kommer i oordning, men ha förtröstan, den är värd att njutas av!

Denna mannen skulle jag vilja ta med mig hem btw! 

Det var en av de bästa upplevelserna i mitt liv, och det menar jag!

Restaurangen är belägen i en gammal kakfabrik, där betongen klätts in med trädetaljer, lamporna som hängde ner från det höga taket spred ett dovt, men varmt och välkomnande lite mystiskt sken. Köket var öppet, och man kunde se hur kockarna och deras lärlingar förberedde inför kvällen. De utstrålade glädje, och jag kände direkt att här kommer jag att trivas!

När vi frusna och lite gaggiga klev in genom dörren möttes vi av vår servitör som tog oss till bordet.

Alla de andra som arbetade där stämde upp i ett, för oss, förbluffande, Tjohej, fast på afrikaans. Förbluffad och överraskad utstötte även jag ett litet "Tjohej" och tog ett skutt!

En femrätters avsmakningsmeny med tillhörande vinpaket väntade, och förväntningarna var enorma! Jag försökte hålla dem nere för att inte bli besviken, men det hade jag inte behövt, för jäklars vilka smakexplosioner jag hade framför mig!

Denna mannen skulle jag vilja ta med mig hem btw! 

Det började med en tuna tataki som serverade med en ganska söt äpplecider. Detta då den lätthalstrade tonfisken serverade med...något iodentiferabart till som det var ganska mycket sting och syrlighet i. En forma av krämig curryemulsion, smörstekta babymorötter, picklad rödlök och ett litet kex på toppen gjorde denna första rätt fulländad!

Meny och bilder på alla rätter kommer såklart allteftersom!

Förresten, det var inte första rätten, vi fick "fatbread" när vi kom (specialite härifrån) tillsammans med en kräm som smakade kalles kaviar, det enda jag inte gillade på denna meny. Brödet däremot kallas inte fatbread utan anledning, så det åts med god aptit!

En biff tartar följde sedan, en favorit hos mig som jag äter så ofta jag har möjlighet. Har här i Kapstaden faktiskt hittat en ny favorit som är tonfisktartar som smälter i munnen. Biffen här serverade på ett mer asiatiskt vis, och biffen med tillbehör serverades var för sig så man kunde fylla ett salladsblad med de ingridienser man önskade, lite som en salladsbåt, eller taco, om man så ill. Något mildare smaker än tidigare rätt, så en medelfyllig chardonnay sköljdes denna anrättning ner med!

Dumbling med oxsvans följde därefter, och allteftersom fler gäster droppade in avstannade allt för att önska dem välkomna med ett glatt "tjohej" vilket jag såklart stämde in i. Mina kamrater var lite mer blygsamma, men jag njöt till fullo av att hojta lite med munnen full av smaker! Trodde inte en simpel oxsvans kunde smaka så mycket, men jäklar! (Jag vet, alldeles för få adjektiv för att beskriva allt ag upplevde denna kväll,  men i ärlighetens namn så kan jag inte beskriva det, för jag finner inte orden).

En fläskmage serverades därefter som fjärde rätt, om man nu ska göra en direkt översättning. Låter kanske inte så trevligt, men det var det! Serverades i en buljong med butternutpumpa och kokos, inget jag någonsin skulle ha beställt, men satan i gatan vad gott det var! Fläsket hade bräserat länge och föll isär så fort man rörde vid det...jag kände sorg, för snart skulle detta smakäventyr vara över, och jag visste att jag kommer förmodligen aldrig mer att få uppleva en sådan här meny! Hemma skulle jag aldrig ha råd att gå på en sådan här restaurang!

Desserten kom, och jag låter videorna tala för sig själva.

Som avslutning får ni en bildkavalkad på...mat! Ni förstår, vi äter väldigt mycket ute, detta då det är otroligt billigt om man jämför med hemma, och är det skräpmat man vill ha, (hamburgare och pommes t ex) så är det billigare än att laga eget. I butiken på bottenvåningen där vi bor köper vi denna rätt för ca 20sek. På morgonen går jag ner och köper äggröra för närmare fem kronor, och då blir jag mätt på det. Inte konstigt att kläderna krymper.

Här vet jag inte vad jag lagt in för film, förmodligen helt irrelevant i sammanhanget.
  
 
  
   

Ännu en restaurang av högsta kvalite! Åt en bitt tartar till förrätt, en perfekt stekt struts till huvudrätt och avslutade med lite kaffe...med en ytterst liten skvätt hasselnötslikör i. 

                             Min första bläckfiskburgare någonstans på en av våra roadtrips....förvånansvärt god! Något de kan här nese så är det skaldjur, ingenting är segt, utan nästan allt jag ötit faller isär och smakar ljuvligt!   

Ett flatbread med kyckling på matmarknaden inte långt fr¨ån där vi bor

Igår fm klättrade vi upp till toppen av Lions head för en "bubbel och baguettefrukost". Tror aldrig den "vandringen" varit tillåten i Sverige utan säkerhetlinor och annat. Inte konstigt att det är många människor som avlider av att de faller ner för kanten både på Loins Head och Table mountan som vi tänkte bsestiga nästa veka när träningvärken lagt sig lite. 

Måste nämna att Project Playground dit vi var inbjudna igår, är lite som ett fritids för oss i Sverige, eller "huset2 i Åmål. De anordnat "after schoolactivities" för barn för att föröska få dem något att sysselsätta sig med, till stor del för att försöka få dem att inte hamna i gängkriminalitet. 

Drt är även dit jag och martina ska nästa vecka och hålla lite basla HLR, vi har fått låna dockor från universitet här, samt lite kort om vad de gör om ett barn svimmar, sätter i halsen, får feber/förkylning och andra vardagliga ting. I dagens läge springer de ut till vakten som i sin tur ringer ambulans. 

Igår avr vi bjudna till 2Project Playground" där vår kompis Linda gör sin praktik. De firade "Heritage day" genom att barnen bjöd på sång och dans. En underbar upplevelse, jag grät, och rös flera ggr. Jag hade gåshud på både armar och ben. Inga bilder på barnen, men dock på lite av omgivningarna, som att denhar en dalahäst på flanken av bollplanket! 

I alla fall, jag gick till frisören för att få ordning på rufset inför denna speciella kväll. Titta och nut, för såhär sockersöt och samtidigt tantig ser ni mig aldrig igen!

En rumpbild från "vandringen"

En till! Vaar våra rumpor inte fasta från början, så blev det ifrå. 

Visste ni att en kvinnas rumpa "faller" 15cm under en livstid? Det trot jag vi har förhindrat på oss nu. 

Till staddelen ni ser nedanför kommer vi att flytta på söndag. Det känns otroligt skönt då vi där komemr att kunna gå ut och promenera på egen hand, och vi behöver itne avra rädda hela tiden för att gå utanför dörren. Fortfarande gäller det att vi är försiktiga såklart, och håller oss inne efter mörkrets inbrott, emn åh, det ska bli så skönt!!!

Ni kanske tror att vi bara roar, men så är inte fallet. Måndag- fredan mellan 8-17 ca sitter jag och Martina och kämpar med vår uppsats, sedan roar vi oss på helgerna. Vi går på någon föreläsning som lärarna här rekommenderar oss att avra md på och vi är med dem uppe i bergen på diverse äventyr! Föreläsnngen nedan är en av de bätre jag varit på, och då menar jag under min livstid. Härifrån kommer jag ta med mig mycket hem till Sverige, och berätta om för mina kollegor, för denna var bra, rikgit bra!

Förra helgen hyrde vi bil igen, och åke längs västkusten. Mr Lloyd hade rekommenderat ett ställe där vi skulle äta, det slutade med att vi både åt och "glampade" mitt ute i skogen. Fasen var rädd jag var, men det gick bra, trots mörker, kyla och amssor av okända ljud!

Klart mitt nya favoritdjur!

Detta är en frosen lemoncurd täckt i italiens maräng.  Jag säger inget mer. 

Vi bodde även en antt på en farm som odlade alla möjliga citrusfrukter, fy satan säger jag vad gott, jag menar, trevliga omgivningarna var! 

Vi har återigen varti ute på äventyr!

Vi jobbar med uppsatsen underveckorna, och njuter på helgerna då vår kompis som jobbar vardagskvällar är ledig och kan hänga med på äventyr! Jag har mina psykbryt, jag upplever det som troligt tufft att jag inte kan lämna lägenheten och ta en promenad på egen hand utomhus. Det området vi bor i nu är som sagt inte säkert för oss att gå omkring i själva, men när vi fluttar om en vecka så kommer vi att ha lite större "frihet". Vi flyttar till det "europeiska området" i Sea Point vid havet. Kommer tyvärr inte vara lika genuint, men ändå inte så turistigt som te x området kring hamnen  som ger mig rysningar. En lägenhet i de finaste delarna av Waterfront som området heter, kostar mellan 10-15miljoner dollar. Där hittar ni ingenting av det äkta Sydafrika, ett ställe som någonstans ger mig rysningar av obehag. Även, tyvärr, ett ställe dit jag åker för att promenera, då det är ett hyfsat säkert område, och de har en löpslinga på ca 5km runt området som är lagom för mina psykbryt. 

Förra helgen hyrde vi bil och åkte längs kusten till Hermanus för att se på valar. ...och som vi gjorde det! Valar i massor lekte framför oss, delfiner, babianer, en zebra, och för mig häftigast av allt, strutsar längs vägen!

Vi har även hunnit med en natt till bland bergen, denna gången tillsammans med förstaårsstudenterna. Syftet nu var att de inte skulle sova, vila eller äta ordentligt under 36 timmar för att brytas ner både mentalt och fysiskt. Detta för att veta hur de reagerar och hur de hanterar detta, ett steg i utbildningen för att förberedea dem på vad som  komma skulle. Jag tyckte otroligt synd om dem, och det fanns många aspekter i lärarnas förfarande som jag inte uppskattade. Instruktörer från marinkåren var medbjudna för att drilla dem i fysik, och drillade blev de, och bestraffningarna var kollektiva. Ni ska veta att de flesta har aldrig tränat, alla som går på universitete har haft en okay skolgång, men fysisk aktivitet är det ingen som får. De flesta kan inte simma, så när ena scenaritot var att rädda två patienter som låg i vattnet (och de låg i vattnet) så tog det nästan en timme innan någon av de gick i vattnet, trots att de hade flytvästar. 2,5 timmar tog det innan patienten var uppe ur vattnet. 

Ett annat scenario var att de skulle bygga en flotte och ta sig, en och en, över en damm. Detta scenario var kl. 02 på natten efter att inte ha sovit på ganska exakt 24 timmar, måste säga att jag är imponerad av studenterna i detta läge! Enbart 1 grupp av 4 klarade inte uppdraget. 

Här ser ni Martina som glömde sin solskyddsfaktor under ena vandligen vi gjorde

De satte mig som vägvisare då jag och Martina var de enda som vandrat just denna leden tidigare...

Männen från marinkåren i blått, samt et par av lärarna

Ett av fyspassen. Tror detta är från 0600 när de fått sova/vila 1,5timme sedan 02,30 dygnet innan. 

Det är branta raviner där vi vandrade, tror inte det hade varit okay hemma att ta med studentern på en sådan här vandring med full räddningsutrustnign efter 30 timmar utan sömn och ordentligt med mat. 

Godahoppaudden kan slänga sig i väggen! Vikörde ner till Kap Alguhas- Afrikas äkta sydligaste udde!

Bara för att visa, det jag håller i är en del av Kelpforrest. Det är en sådan "skog" vi ska dyka i när vi åker till Simons town. Vi kommer att gå i från stranden, till ett djup på ca 6m och njuta av denna berömda skog där även dokumentären "Octopus teacher" spelades in. Ska bli otroligt häfttigt! Först ett uppfräshningsdyk i hajtanken på akvariet dock, även det ska bli en rolig upplevelse! 

Hoppa är något jag är bra på. Tänker enbart på min kompis Elionor när jag ser denna bilden, det finns nämligen en likadan från resan ni kan läsa om i den förra resan som gjordes ;)  

Enda valbilden ni får 

här stannade vi på vår vandringstur som skulle vara i 11km. Här hade vi gått två km, och satte oss för att äta vår medhavda frukost. Vi blev sittande i närmare två timmar och tittade på de 8 valar som lekte och showade precis framför oss. En av de häftigaste upplevelser jag varit med om! Så otroligt tacksam för detta ögonblick!  

Denna statyn ska antagligen vara ett konstverk, men allt jag ser är all sten hon har i baken, det måste göra jätteont?

Prickskjuta på gatskyltar tycker de visst är roligt även här

Jag sa väl att jag varit på ginprovning? =)

Det är bra för mig att återigen vara på resande fot. Jag har fått mig några rejäla käftsmällar under dessa veckor vi varit här, och som jag behövde dem. Jag hade glömt bort alla de människor som inte har rent vatten, mat för dagen, eller ett hem att gå till. Alla de som bor i plåtskjul, som kämpar för att överleva. Alla de vars högsta önskan är att slippa frysa, att få äta diyg mätta. Jag hade glömt, och jag skäms. Jag går omkring därhemma och glömmer bort hur jäkla priviligerad jag är, hur otroligt tacksam jag är att jag har tak över huvudet, mat på bordet, ett arbete och en familj jag älskar. Jag hade glömt att inte alla har det som jag. 

Jag ska inte ens börja berätta om gängkriminaliteten, att alla bär kniv och pepparspray för att skydda sig, om korruption, men en sak ska jag berätta, och det är sådant ni inte vill höra. För er som vill veta mer om varför gängkriminaliteten är så stor rekommenderar jag böcker och artiklar av en man som heter Dariusz Dziewanski, finns mycket intressant forskning av honom och hans vänner. 

I fängelserna är gängen "vänner" eller de tolererar varandra i alla fall, även om de på utsidan skulle dödat varandra. Inne i fängelserna finns det olika fängelsegäng sk. "numbers", 26's, 27's och 28's.

Ett fängelsegäng är en kriminell enhet som verkar inom fängelsesystemet. Riktigt hur det fungerar har jag inte riktigt lyckats förstå än, men 26's är de som utför brott som har med ekonomisk vinning att göra, de rånar och smugglar bl a. 27's upprätthåller gängens egna lagar och uppförandekoder och är de som är mest våldsbenägna och kriminellt erfarna. I 28's blir du medlem genom att döda eller skada fängelsevakter, och de slåss även för de andra gängen. 28's är uppdelade i "gold line" och "silver line" där de som är med i silver line ses som kvinnor, wyfies" och alltid ska vara redo att utföra sexuella tjänster på beställning. 

Hiv/aids är väldigt utbrett här i Sydafrika, och bland wyfiesen speciellt. När en gängkriminell senare kommer ut ur fängelset och har fått HIV från en wyfie tror många att du blir botad genom att ha sex med det renaste som finns, ett spädbarn. De våldtar spädbarn. 

Våldtäkt av barn är tyvärr något som är väldigt utbrett här.  Jag ska ge er några siffror.

Siffror 2014 (för att det var de jag råkade komma över) Tänker inte forska vidare i detta ämne då historierna jag fått berättat för mig under denna korta tid får mig att kräkas, att gråta och förbannas så mycket att jag inte tror jag skulle orka. 

5800 våldtäkter på barn under 12 år anmäldes 

10 000 fall där barnen var mellan 11-17 år 

Man tror att det är enbart är ungefär 15% av alla våldtäkter på barn som anmäls. FEMTON PROCENT!! Förstår ni då hur många det är i verkligheten? Hur många barn mördas tror ni?

På barnhemmet vi besökte idag har barnen omhändertagits av socialen. Barnhemmet har plats att ta hand om 144 traumatiserade barn. När jag stod där i entren med våra resväskor fyllda med saker, och med pengarna ni skänkt, f ö, 4000rand, och för dem att hushålla ett barn i en månad (med boende, skola, mat, terapi och andra förnödenheter) kostar 7000 rand, så grymt bra jobbat, ni är underbara! Kvitto finns att pengarna blivit lämnade om någon av er behöver för redovisning eller annat.

När jag stod där fick jag bilder i huvudet, för att, för att, när socialtjänsten till sist tar ett barn ifrån deras föräldrar ska det ha gått långt, och jag vet inte alls hur det fungerar här i Sydafrika, men jag misstänker att det förmodligen kan ha gått riktigt långt innan barnen på detta barnhem togs ifrån dina föräldrar. I ärlighetens namn vill jag inte veta. Jag vill inte veta varför de nyfikna söta barnen vi träffade befann sig i "sitt andra hem". 

Ett av kvällens bestyr blir att läsa om socialtjänsten och lite annat, då barnhemmet driver en bokhandel dit folk skänker böcker som sedan säljs för en billig peng. Jag gick ifrån barnhemmet med lättare väskor och mindre pengar, men åtta böcker rikare!  

Jag vet att ni hade hade önskat bilder av barnhemmet, och barnen, men jag kunde inte med. Flera av barnen har även skyddat boende, och det kändes inte rätt. Vi ska tillbaka om några veckor, får se om känslan har ändrat sig då, men idag blev det för omvälvande. 

Antar att ni som redan skänkt pengar och annat har länken, men om någon vill läsa mer (själv kommer jag avsluta några av mina andra fadder uppdrag och värna om några barn här istället och bli månadsgivare) så är länken: https://www.durbanvillekinderhuis.org.za/

En lustig sak, här har vi rest hela vägen från Sverige, fått hjälp att hitta ett "bra" barnhem att skänka saker till, och när vi berättar om detta för våra lärare härnede är det samma barnhem som de brukar skänka pengar och överblivna saker till. Det finns många barnhem här ska ni veta, så detta var lite av ett sammanträffande! 

Vi ska även till Project Playground i en annan av kåkstäderna och utför lite "social work". Vi ska ha en liten workshop för volontärerna där i hur de ska agera, och vad de kan göra med enkla medel, om ett barn sätter i halsen t ex, om någon får ett krampanfall, ramlar ner för taket, vad vet jag. Lite basal HLR ska vi ha, och universitet här har gått med på att låta oss låna några dockor vi kan visa på. Ska bli otroligt skoj! 

Idag om det händer något, oavsett vad, springer de därifrån och larmar security som i sin tur ringer en ambulans, så förhoppningsvis kan vi ge dem lite tips och råd så att de känner sig tryggare. 

Självklart har vi massor av saker planerade även för oss själva, men mer om detta en annan gång då ingenting är spikat, förutom en ny vildmarkstur upp i bergen. 

Nu säger jag godnatt! 

En sorgens dag i Sydafrika. Utslagna ur Rugby-VM av Irland. Idag spelas alla finaler, och det är kaos i staden då alla matcher spelas på Cape Town Arena. Idag har vi mestadels varit hemma då det tar lång tid att ta sig runt pga all trafik då vi bor inte så långt från arenan.

Det vi har hunnit med är en promenad till "The Old Bisquit Mill" där det är marknad varje lördag och söndag. Där ligger även en av Afrikas, inte Sydafrikas, utan Afrikas bästa restauranger, och jag försöker med näbbar och klor att få tag i ett bord, men väntelistan är flera månader. Jag ger dock inte upp! Om någon råkar ha kontakter heter restaurangen The test kitchen- fledgelings.

Igår, medan mina medslagare shoppade kläder, hittade jag en liten ginprovning i matmarknaden vid den gamla kvarnen. Mycket trevligt, resulterade i att två flaskor gin av högsta kvalitè nu kommer äntra resväska på hemvägen tillsamman med X antal flaskor vin, och honung.

Glad i hågen gick jag senare hem och läste in mig på vårt nya ämne för uppsatsen som nu är ändrat till forensisk omvårdnad. Imorgon har vi möte med vår handledare och hoppas på att få ämnet godkänt och lite feedback på våra olika tankar och ideer. Återigen har vi valt ett område där väldigt lite forskning verkar finnas, varför göra det enkelt för sig? Vad vi har kommit fram till att inom detta område ligger Sverige, och Norden överlag, väldigt långt efter.

En vecka har gått, och jösses vad vi har hunnit med saker! I detta tempot orkar jag inte länge till, det ska ni veta!

I måndags fick reda på att vi hade möjlighet att åka med på ett äventyr ut i vildmarken, vilket vi såklart nappade på. Vi kunde välja att åka över dagen, eller sova över en natt i tält, vi valde det senare. Några lärare körde oss till en butik så vi kunde köpa underställ, varm tröja och bättre skor. Tält, liggunderlag och sovsäck samt mat skulle de fixa åt oss.

Hade vi vetat vad vi gav oss in på hade vi kanske inte åkt, men i efterhand är vi båda otroligt glada att vi gjorde det, för kattsingen vad vi har lärt oss mycket! Det visade sig vid ankomst ute i vildmarken att vi kunde inte åka hem, och det gällde två nätter, inte en. Vi sov på en yogamatta och hade en sovsäck som...låt oss säga att vi frös så vi skakade och saknade våra egna.

Här i Sydafrika så är det inte sjuksköterskor i ambulanserna, utan de är paramedics (ambulanssjukvårdare) med en utbildning på mellan fyra veckor upp till fyra år. För att bli en specialiserad paramedic så krävs en fyraårigutbildning och då är man kvalificerad till att köra bedömningsbil, man arbetar då ensam och kan inte ta med sig en patient. Ingen paramedic med fyra års utbildning arbetar i "vanlig" ambulans". De paramedics som kör ambulanserna som kan ta en patient har en utbildning på alltifrån en kurs på fyra veckor, till två år. Det är alltid den med längst utbildning som tar besluten, och man diskuterar inte på samma sätt som jag ipplever att jag gör med mina kollegor. Oavsett utbildningstid så läser de väldigt lite farmakologi och omvårdnad, där omvårdnad är det ämne vi sjuksköterskor i Sverige har som huvudområde.

Vi åkte på "Wilderness Search and Rescue [WSAR] (googla om ni vill veta mer) ihop med de studenter som läser år tre för att bli paramedics. I deras kursplan ingår att de ska kunna de basala kunskaperna i kartläsning, hur man läser och uppger kordinaterna för var man befinner sig och vilket område man har sökt av. Just detta är jag väldigt glad att jag slipper därhemma, och inget jag kommer ta med mig hem och föreslå för en enda själ.

På bilden nedan ser ni en debriefing med grubb Bravo om hur deras ena övning gick. Då jag var en del av den var både studenterna och läraran väldigt intresserade av min åsikt, då de i vanliga fall använder dockor. 

Martin kämpar med en stubbe vi hittade för att kunna göra upp lite eld och värma oss innan läggdags. 

Studenterna ska även när de funnit personen/personerna som befinner sig i nöd (i detta fallet jag och Martina) på bästa sätt. Martina skulle den som var "medical" först stoppa en blödning på innan hon  skulle hissas upp för ravinen där hon hade "ramlat ner".

Jag hade ramlat nerför ett berg och slagit i huvudet i en stor sten och även brutit benen. Hos mig skulle de spjälka mina frakturer med det som fanns tillhands, pinnar, liggunderlag, rep...otroligt roligt!

Omvårdnadstänket är detsamma som hemma nästan. De läser inte så mycket av varken farmakologi eller omvårdnad, så är åtgärder på de skador som finns väldigt olika, och hur de tänker kring smärtlindring speciellt. De har samma läkemdel med sig i ambulanserna som vi har, men tänket kring smärtlindringsstrategin helt olika, och de ger banne mig hästadoser direkt! Tror jag ahde dödat en del patienter om jag ahde gett sådana doser! Hur vi gör en första bedömning verkade vara likadant även om jag upplever att de flesta av oss i Sverige är betydligt bättre drillade i att göra denna bedömning strukturerat. En strukturerad bedömning sker från A-E, dvs

Airways

Breathing

Circulation

Disability

Enviroment

För er som inte har kunskap om sjukvård betyder detta kort och gott: Fri luftväg är prio, utan en fri luftväg överlever vi inte. Det enda som går före/hand i hand med en fri luftväg är en kraftig blödning  som måste stoppas annars förblöder patienten inom några minuter. Därefter arbetar vi oss nedåt i bokstavskedjan, även om det mesta sker simultant.

Hur som, otroligt roligt att få försöka få in ett annat tänk, t ex var de drillade i att om patienten var nedkyld och började huttra skulle de värma vätskor på motorhuven, i kokande vatten som de värmde över öppen eld eller gasbrännare om detta fanns tillhands, innan de gav det intravenöst till patienten.

Totalt låg jag 2X3 timmar fastspänd i en korg. Studenterna skulle först få mig i korgen där jag låg uppe på en jättehög sten, innan de i ytterst ojämn och halkig bergsluttning skulle frakta mig över en fors, hissa mig uppför ett stup och sedan bära mig ca 50m till "the jock", tillika base camp. Aj säger jag, det gjorde ont och var fruktansvärt obekvämt, för att inte nämna alla stickor jag fick i rumpan nör de satte ner mig i diverse stickiga buskar. Tur den är välvadderad ändå!

Bilder på detta event kommer nedan, och jag ber om ursäkt i förväg för skrymmaned bilder, inte lätt att fota när man ligger fastspänd i en korg. 

Uppför den där stegen hisstades jag bl a

Ni ser mitt "brutna ben" på bilden under (Kari Traastrumpan). Från den stenen där jag nu sitter ska de först spjälka mitt ben, sedan transportera mig på ett tryggtoch säkert sätt lver till andra sidan där de flesta studenteran står. Mycket planering då det är blött, halt och ojämn terräng med flertalet höjdskillnader på vägen. 

Svalka! efter tre timmar i korgen behövde jag svalka ig innan nästa transport. Sålänge solen var uppe var det närmare 30 grader och ingen vind, nattetid var det närmare fem grader och extrem vind. 

Kommandocentralen. Mannen på bilden är Mr Matthews, en fantastisk pedagog och lärare. Många intressanta diskussioner blev det med denna man. 

 Ska även meddela att jag var livrädd med ena gruppen, totalt orädd med den andra. Fy 17 för att vara fastspänd patient och inte veta vad som ska hända. Den gruppen där jag kände mig trygg var där den medicinskt ansvariga pratade med mig och förklarade vad som skulle göras, och när. I den gruppen där jag var livrädd var där ingen berättade för mig vad som skulle ske, utan de lyfte, hissade eller drog utan att jag var beredd, så detta är en lärdom jag tar med mig, att alltid berätta vad det är jag ska göra innan jag gör det med patienten. Jag vet att ibland när det ska gå fort glöms det av, och patienten blir, precis som jag, livrädd och vevar med armarna/tar tag i räcket eller vad det kan vara, vilket är en fara för både oss och patienten då det skapar obalans och vi kan snubbla, eller tappa patienten.

Dag 1 skulle vi vandra och söka efter en patient. Det börjar med att jag sparkar till en hög med, vad jag trodde var, djurbajs, och frågar killen bredvid vilket djur det tillhör. Han typ skriker:  Don´t do that, it´s poisonous, and the spores will spread all over! Jag skämdes.

Efter att vi vandrat några km så tar jag fram mitt stift med Vicks som jag brukar använda istället för nässpray. Jag var ganska förkyld nämligen, och kan meddela att sova i tält med en yogamatta som underlag och en sovsäck som inte var gjord för utomhusbruk inte gjort saken bättre, och snortar allt vad jag kan för att få in lite luft i näsborren. Detta leder till att en lite bit av vicksen inuti stiftet lossnar och fastnar uppe i vänster näsborre och jag nästintill skriker. Tårarna sprutar och jag försöker att verka cool, men det fungerade inte. Tårarna rann i två timmar, så starkt var det.  I vår grupp, Bravo, kom alla fram och undrade hur det gick med mig. Kan meddela att det fortfarande gör jätteont, såhär fyra dagar senare.

Medelåldern för att de som är studenter nu är mellan 20-22. De har knappt hunnit gå ur grundskolan innan de börjar läsa till Paramedics. En utbildning som inte bara är dyr, utan även väldigt tuff. När de är examinerade ska de ta hand om några av de värsta trauman som människor kan utsätts för, i vad jag anser vara väldigt ung ålder, och flera av dem helt utan erfarenhet. Statistik visar att många av dem slutar som paramedics inom några år då det blir för tufft för dem. Nog om detta för nu. Vi ska besöka både akutmottagningar och traumaavdelningnar, med livvakter (ja- gängen är ivriga att avsluta jobbet om de inte lyckades första gången), så oroa er inte, och vi ska även åka med i räddningshelikoptern, så tänker att jag bearbetar detta ämne närmare när jag vet vad som faktiskt sker därute på gatorna efter mörkrets inbrott.

Förresten- En sak till som gör mig förbannad. Därute i vildmarken var vi tvungna att passa oss för alla babianer, och tro mig, det fanns massor! Ungarna var nästan ganska söta, men bara nästan. De stal allt som hade med mat att göra, så vi fick strikta regler att följa om hur vi hanterade maten, att dragkedjan till tältet alltid skulle vara åtdragen osv, för de är några riktiga klåpare. På ett vis kan jag förstå dem, vem gillar inte mat liksom, men det som gör mig förbannad är att i Sverige vågar jag inte gå ut i mörker ifall det kommer en älg och äter upp mig, här, är det samma visa, fast med babianer.

"De är med rädda för dig än vad du är för dem"- hur många ggr har jag inte hört det förut? Det hjälper inte.

Att jag aldrig kan få vara ifred.

Vi är här!

I skrivandets stund har jag varit uppe i lite drygt en timme efter att ha vridit mig  sängen länge för att inte väcka de andra för tidigt. Tror kanske det är bra att det är jag som har eget rum, och de andra delar...de uppgav igår att de gillar att sova länge båda två. Vi har sagt att vi roterar om det inte blir bra.

Jag somnade innan jag lade huvudet på kudden igår. Tror aldrig jag somnat så fort, och då har det inte något med ölprovningen vi gav oss i kast med på det lokal bryggeriet på bottenvåningen, då jag inte är så förtjust öl...Linda och Martin var dock imponerade!

Resan hit gick över förväntan när det kommer till smidighet, allt bara rullade på, vi hade förväntat oss mer köer och långa väntetider, men jag är glad att vi hade fel. När det kommer till själva resandet dock. Ja jäklar...det börjar med att vi kommer ombord på planet och hittar våra sittplatser. Där sitter det redan en mamma men två barn, en lite äldre (5?) och en lite yngre (2?). Vi tittar åter på våra boardingkort  ifall vi gjort fel men det stämmer allt. Jag visar båra boardingkort, pekar och förösker förklara att de sitter på våra platser. Hon visar mig sina boardingkort och jag försöker förklara att de ska sitta på ett annat ställe, längre bak. Samtidigt växer kön bakom oss och otåliga mumlanden hörs.

Oss kvittar det vart vi sitter, men då vi är två och de är tre så kommer det en till och ska sitta med oss. Flygvärdinnorna lägger sig i matchen, men det går inget vidare för dem heller att förklara på något av alla språk de pratade. Till syvende och sist packar den lilla familjen ihop sina saker, men lämnar efter sig ett kaos med godispapper, urdruckna festisar och annat, hur i all sin dar de nu hunnit detta på så kort tid. Vi intar våra platser och städar upp lite. (Det visade sig att mamman hade tittat på en annan resas boardingkort).

Efter en stund säger Martina att det känns fuktigt i rumpan, så jag ber henne resa på sig, och där är det en ganska så stor fläck där tvååringen satt. Jag sträcker dit min hand, känner efter och luktar på fingrarna (varför gör man ens så) och mycket riktigt, det är en stor kissfläck. Martina sitter i kiss. Jag bryter ihop, kille bredvid Martina också när jag förklarar, han visade sig vara från Addis Abeba och hade läst till civilingengör i Polen och var nu färdig och skulle hemåt. Flygvärdinnan kommer för att be om ursäkt för det inträffade och vi förklarar då att det är kiss i sätet. De byter överdrag på sittdynan så slutet gott, allting gott. Jag skrattar i sju timmar och trettio minuter.

Hämnden var ljuv dock, min filmskärm var trasig. Ingen av oss lyckades sova under denna flygningen, låt oss lämna det vid att det var inte bekvämt, någonstans, och jag hade bekymmer med ryggen.

Flygningen från Addis Abeba till Kapstaden skulle ta 6,5 timmar, och vi var sena till Addis, så där spenderade vi ingen tid alls. Jag hade hoppats på att köpa frukost, men det hanns inte med.

Klart bättre med plats på denna flygning , och vi pustar ut. Nu kommer vi kunna sova! Martina somnade inom två minuter, hon var inte ens medveten om när planet startade, eller lyfte. Jag tänkte att jag äter frukost först innan jag lägger mig till ro. Kaffet kom, och jag frågade om det var frukost snart, (vid det här laget har jag varit utan mat i....säkert 12 timmar.). Jajjamen svarade flygvärdinnan, bara alla har fått kaffe och dricka kommer den. YES, tänkte jag, mat och sömn, så kommer jag må mycket bättre. När jag sett färdigt på "Arthur" hade maten ännu inte kommit. Jag höll mig vaken, rädd för att missa maten.Jag frågade igen, och den var på väg. Nu har det alltså gått två timmar.

Ytterligare en timme passerade, sedan kom den, och mätt blev jag inte, men set stillade det värsta. Nu återstod två timmar och jag satte mig tillrätta för välbehövlig vila. Då började de idioteran att prata i högtalarna på obegripliga språk och gå runt och sälja taxfree, vi fick blanketter om Covid att fylla i och sömnen var ett minne blott.

Väl igenom tullen möttes vi av två klart piggare tjejer, som båda ska till Sverige om ett par veckor på utbyte. De hade med sig en...just det, ambulans/bedömningbil som skulle eskortera oss till vår lägenhet. När våra väskor skulle in fick de flytta runt utrustningen så att de skulle vara åtkomlig ifall det skedde något på vägen. När jag sa: Wow, i hope it does, bröt de av någon outgrundlig anledning ihop. En snabb genomgång av deras utrustning visar att de har det nödvändigaste med sig, men att den är av äldre datum än vår.

Dessa tjejer håller i "safe and rescueutbildningen" för de som grundutbildar sig till Paramedics, och vi kommer att få följa med. Dessa övningar är alla utanför Kapstaden, och ofta tvådagar, så övernattning är ett måste. De berättade att det även komemr finnas tid för vandring och annat då det även är mycket teambuilding inplanerat under dessa dagar. Ska bli jättekul, även om vi inte kommer att delta i övningarna så kommer vi så se hur de arbetar, och vi kommer få väldigt mycket sightseeing vi inte skulle gett oss på annars. 

Lägenheten är fantastisk på alla sätt och vis, om än kall. Det hade vi räknat med, så vi går i raggsockar och varma kläder, så inga bekymmer där. I luften ute är det ganska rått, och vi frös lite igår, men då hade vi även varit vakna i över 28 timmar. Väl i lägenheten gick vi och handlade frukost, vilken jag nu ätit upp för mer än en timme sedan, därefter blev det ölprovning och mat på lokala "haket". I byggnaden där vi bor finns det en lite, men välutrustad matbutik, det finns även två restaurandger, en ub, pool, gym, biljard och lite anant i sällskaprummet. 

Mitt rum

Utsikten från sovrummen, taffelbergets...baksida?

utskten från balkongen

Idag väntar endag med lokalkännedom, och vi kommer skaffa den genom en dag med en "hop-on, hop-off buss, och vi köper tvådagarskort så vi slipper stressa. Jag tänker att jag ger mina kamrater en timme... nä, 30 min till innan ja väcker dem. Vi måste hinna ut och hem innan mörkrets inbrott så det är bäst att komma iväg i hyfsad tid så kan vi lägga oss tidigt.

Pöss!

Imorgon bär det äntligen av. Jag har varit ledig från jobbet sedan i onsdags och klättrar på väggarna...jag tror att enbart andra Pinkare (slå upp ordet, ni okunniga som inte vet betydelsen;)) kan förstå hur denna pandemi har tärt på mig! Jag trodde ändå att jag klarat mig bra, jag har tom tyckt att det varit skönt att vara hemma, och inte fara och flyga hela tiden, men ack så fel jag haft! Nu känner jag det, pirret, förväntan, otåligheten, abstinensen, något jag inte känt på flera år, och imorgon är det äntligen dags! Jag exploderar snart! Tiden står still!

Bussen går inte förrän 1330 och jag har lunchdate med pappa, Tjoll och snälla Åke kl 12, så gott om tid för rekreation och en sista stavgång i terräng på några månader tillsammans med kämparna på ryggrehaben!

Ryggsäck 20kg, resväska 22,8 (det är de saker ni skänkt tillsammans med Akademibokhandeln City Karlstad) och mitt eget i en mindre ryggsäck på 5,9kg. Kan meddela att ryggsäcken sticker upp ganska långt över huvudet, så skulle inte förundra mig om jag faller baklänges och än en gång blir liggandes som en sköldpadda på rygg. Det skulle tyvärr inte bli första gången, och höll på att ske i trappen när jag bar ut den till bilen.

Jag har fått god hjälp av både min fysioterapeut och läkare inför resan, och smärtfri kommer jag inte att kunna bli, men jag har fått lite tips och trix för hur jag ska kunna hantera smärtgenombrotten under flygresan, och det utan att väcka mina medpassagerare som förhoppningsvis kommer att sova. Det är min enda rädsla inför denna resa, det är smärtan jag vet jag kommer ha under flygresan, för det finns liksom ingenstans jag kan gömma mig, skrika eller grina. Det kommer att bli några vändor med promenader mellan sätena, och jag vet att jag kommer behöva lägga mig i gången då och då, bara att hoppas att folk inte tittar alltför konstigt på mig. Jag ser denna resa som en nystart, nu har jag fått ok till träning igen, efter tre månaders helt uppehåll, om än tråkig rehab, men den kommer jag få kämpa med resten av mitt liv, så lika bra att jag inser det. 30November kommer jag åter att göra knäböj på en boll, hör mina ord!

På fredag kl. 1330 landar vi på CPT, Cape Town, där en bil från universitet kommer och hämtar oss och kör oss till vår lägenhet som vi hyrt i Woodstock. Länk till boendet om ni vill ta en kik!

https://www.airbnb.se/rooms/36197235?guests=1&adults=1&s=67&unique_share_id=8300125a-beab-473a-9122-30a3c95a3c96

Francis, killen vi hyr av, berättade idag att han precis kommit hem från en resa i Sverige, ska bli jättekul att träffa honom och få höra lite mer om hans bravader i Sverige, och vilka bravader vi inte får missa i Kapstaden med omnejd.  Förutom mig och Martina har vi med oss en tjej som heter Linda som läser Folkhälsovetenskap och ska hänga med oss i åtta veckor. Tror inte hon riktigt hon vet vad hon gett sig in på...

Vi har äntligen fått tag i vår kontaktperson, men inte blivit så mycket klokare. Vi har helgen ledigt och ska någon gång på måndag ta oss till universitet och diskutera vilka studiebesök som kan bli aktuella. Planen är att försöka kordinera de flesta besöken ihop med våra lärare som kommer och hälsar på i...Oktober tror jag att det var, så vi i början helt kan fokusera på uppsatsskrivandet.

Ni som känner mig vet att jag varit vara arg, ledsen och frustrerad hela denna sommaren, då vi från början skulle göra en empiriskt studie, och slet natt som dag i början av sommaren, och under sommaren för att få till alla ansökningar och påbörjade skrivandet för att hinna med att göra våra observationer väl på plats. Detta ändrades senare till att vi skulle göra enkätstudier då tillståndet inte lät sig göra för observationsstudier. Lägg till 94 timmars planerad övertid på arbetet och nära utmattning var åter ett faktum. Jäkla tur jag har hittat mig en fantastisk psykolog som vågar prata vett med mig!

Vi fick göra om, det mesta av första arbetet förgäves, letande efter validerade enkäter tog sin början, brev till berörda ambulansstationer i Kapstaden skrevs och vår handledare slet sitt hår då han tog på sig uppgiften att ordna med ansökningar om tillstånd och annat på engelska.

I ett ännu senare skede, fick vi reda på att universitet här tagit beslut om att vi inte får göra  empiriska studier av något slag, och här står vi nu. Finns såklart en anledning till det, men besvikelsen och ilskan blir inte mindre för det. Det mesta av arbetet helt förgäves, och vi har fått rådet från de lärare vi har haft de senaste två dagarna (mycket lärorikt och intressant btw) att släppa allt det gamla och börja om på nytt. Börja om på nytt. Har jag hört det förut?

Igår var jag förtvivlad, knäckt. Efter idag är fortfarande besviken över allt som skett, men taggad till tusen att ta nya tag. Detta är något jag kan, och göra om och göra rätt, det händer nämligen lite då och då när jag agerar innan jag tänkt riktigt färdigt   

Vi har även en fantastisk handledare som vi vet har varit lika besviken som oss, då vår handledare är lite av en Guru inom Traumavården i Sverige och såg fram emot vår observationsstudie. Med hans stöd och kloka tankar kommer vi att vara klara i ett huj. Är det en sak jag märkt med Martina, så är det hon är lika effektiv som mig när det väl ska göras något, så detta kommer gå som en dans hädanefter! Jag har inte tid för något annat förresten, för jag har så mycket roliga saker inplanerade under resan att jag inte kommer ha tid för studier   

Förresten, ifall de inte har köttbullar och potäter i Sydafrika fick det bli min sista middag här hemma på ett tag, gissa vart? #smygreklam

Hädanefter lovar jag er idel ädel glädje, surandet lägger jag bakom mig och ser framåt. Ni kan tro att jag saknat Willie Nelson och tonerna till "on the road again". En låt som enbart spelas när en resa startar, och resor har det inte blivt några under de senaste skitvirusåren, så här kommer den! Wihooooo! 

https://youtu.be/Gdlyi5mckg0

Lobola- hemgift. Visste ni att jag, enligt Lobola calculator, är värd 7kor om jag gifter mig? Detta förutsatt att jag har en mamma som pratar Xhosa, och min blivande mans mamma också pratar Xhosa, jag har en universitetsutbildning och en del pengar (30.000) sparade. Mannen ska då även kunna betala hemgiften inom 6 månader.  Jag var värd mer när jag gjorde mig själv yngre...

För oss här i Sverige kan det låta aningen förlegat med hemgift, men är något om praktiseras i många andra länder, i Sydafrika även bland vad vi kan kalla "moderna familjer" där båda har en universitetsutbildning, har flyttat hemifrån, beställer take-away osv. Tydligen är det bra om man fåt mellan 10-14 kor. Jag är värd sju. Gå in på Lobola calculator och se vad du är värd, vettja! ;)

Sydafrika är ett korrupt land, på alla sätt vis, efter vad jag läser mig till, och får berättat för mig av bekantas bekanta som bott länge i landet. Kapstaden är en av städerna som framställs som en av de säkrare städerna, detta då turismen är stor hit, och om allt som skedde registrerades, och kom fram i ljuset skulle turismen vara ett minne blott.  I Kapstaden är det DA (Democratic Alliance) som styr, ett centre-right (liberalkonservativt mittenparti med "Ett  Sydafrika för alla" som slogan. De vill satsa på utbildning och sjukvård, vilket jag tycker låter jättebra, samtidigt som de vill se en mer avreglerad arbetsmarknad för att skapa "riktiga jobb" (vad det nu innebär). DA som det styrande parti de är, är en del av att "lägga locket på" om vad som egentligen sker på  gatorna i Kapstaden, för att undvika att turismen inte avtar. Mer lärdom om detta (hoppas jag) när jag kommer hem igen.

DA var från början ett vitt parti, men är under förändring, men ses fortfarande av många som just ett vitt parti, även om siffrorna i senaste valet visade att 22% av befolkningen röstade på DA, samtidigt som enbart 8% av landets befolkning är vit, så så vitt är kanske inte partiet ändå?  DA är dock det största partiet bland den  vita befolkningen och har sedan 2009 haft makten i Västra Kapprovinsen, där bl a Kapstaden ligger.  

Vid Regeringsvalet 2019 fick ANC 230 mandat och DA 84 mandat, och 66% av befolkningen gick till valurnorna. Regeringen styrs av ANC (African National Congress) och har så gjort sedan  apartheid avskaffades och de första fria valen hölls den 27 April 1994 då ANC kom till makten med Nelson Mandela. ANC har de senaste åren starkt kritiserats då de har svårt att hantera och få ner korruptionen, hantera ekonomisk tillväxt, arbetslöshet  och utbildning i landet. ANC har även de senaste åren även kritiserats starkt då klyftorna mellan fattiga och rika blir allt större, istället för den omvända. Detta gör att de har backat tre val på raken, och ger andra partier möjlighet att ge sig in i matchen. 

Varför skriver jag då om detta, jag som inte ens är intresserad av politiken i Sverige? En av anledningarna är att jag försöker förbereda mig lite på vad som komma ska, och att ha lite koll på politiken(om än aldrig så lite, tro inget annt än att jag max kommer ha koll på ett uns, om ens det) tror jag kan hjälpa mig med förståelsen för människorna som bor i Sydafrika. Jag skriver ner det jag lär mig på enklaste sätt, och sedan får även ni ta del av några av mina anteckningar, så ta ingenting av det jag skriver för sanning, då jag kan ha rört ihop det lite här och där, även om referenser såklart kan fås.

Ni förstår, Sydafrika verkar vara ett så otroligt komplext land, inte enbart när det kommer till politik, utan även när det kommer till något så "enkelt" som att några är svarta, andra vita. Sydafrika är ett land där det fortfarande pratas om ras, och rasgrupper. Staten inhämtar än idag (2020) statistik baserat på de gamla apartheidkategorierna som var vit, svart, indier och färgad.  Tydligen kan en person vars hudfärg till synes är vit, vara svart, eller färgad, beroende på vart den personens förfäder kommer ifrån och vilket ursprung personen i fråga har, och omvänt. Mycket svårt för mig att förstå, och ett ämne jag nu lämnar därhän för att grotta ner mig lite mer i på egen hand, för att bli lite bättre förberedd.

Något jag tar med mig efter att idag har pratat änge med en vän till en vän är ordet Gullible- tro inte på allt du hör, i alla fall inte vad personerna vid makten säger. Jag ska tillägga att jag tar till mig mycket mer av det hon sa, men det är inget jag skriver om här, än, i alla fall.

15 dagar till avresa, och än har jag ingen koll på vad vi ska göra därnere, men det löser sig. Idag fick vi äntligen ett livstecken från vår kontaktperson, så får vi se vad som händer därefter. Jag har i alla fall ett giltigt pass, med det komemr jag långt tänker jag!

Inläggen kommer bli betydligt skojigare när jag väl är på plats och kan ta lite bilder och lägga in, och berätta lite mer om mina bravader på plats, detta är något jag lovar er =)

För tre miljoner år sedan flög en jättestor örn över en ännu större skog i Sydafrika och sikt<de in sig på sitt mål. Nedanför gick en grupp hominider och letade efter frukt, nötter och frön. Ett litet barn på tre år hade försvunnit från sin mor, örnen svepte med blicken, fick syn på det lilla barnet och dök. Med barnet i sina klor flög flög örnen upp till sitt bo beläget över en öppningen till en underjordiska grotta. Under tiden som örnen åt av sin måltid föll delar av det lilla treåeriga barnet ner i den underjordiska grottan. 

Detta är en av alla de vandringssägner som finns om varför Sydafrikas kalkstensgrottor är världens störst källa till fossiler av hominider, människoapor, men de finns fler, och alla är de lika spännande, nästan.

Som ni vet så läser jag åter vid universitet, igen. Denna gången ska jag bli specialissjuksköterska inom akut- och ambulansjukvård, i tillägg till inom Intensivvård. Min karriär som IVA-sköterska blev kort, men kunskaperna bär jag alltid med mig och utbildningen till Intensivvårdssjuskköterska var helt jäkla fantastisk, om än tuff, bland det tuffare jag gjort i mitt liv, men oj vad nytta jag har haft av den utbildningen, och alltid kommer att ha. 

Nu ska jag ut på en resa igen, denna gången utan min vapendragare Elionor som fanns med på min tidigare resa jag gjorde via universitet, men vår gamla blogg fanns kvar, tro det ellerej, så nu återstartar jag den,men Elionors goda minne såklart! Min komanjon denna gången heter Martina, henne får ni lära känna under resans gång, precis som jag komemr att göra. Jag och Martina ska till Sydafrika, närmare bestämt Kapstaden och lära oss mer om hur omhändertagade av patienten påvekas när vi själva står i en pågående hot- och våldssituation, lite förenklat. Ska bli otroligt spännande att under 10 veckor få studera något som dessvärre är något som  ökar i Sverige idag. Fram till 31Juni i år hade det varit 236st. skjutningar, där 40 personer avlidit till följd av skjutningen. Spängdetonationer är fler än tidigare, och det ökande våldet med kniv, sylar och andra stickvapen ska jag inte ens visa er siffrorna på, för det är skrämmande, och det ökade våldet i Sverige, inte enbart i storstäderna, utan även i småstäderna, det skrämmer mig. Ordentligt. I Värmland idag är det penetrerande våld till följd av knivstick som är det största traumat, inte trafikolyckor, fall i hemmet eller annat som annars ligger närmast till hands att tro. 

Denna resa blir möjlig tack vare ett utbytesprojekt via Linnaeus-Palme som finansieras av SIDA, om jag förstått det rätt. Jag får 20.000 svenska kronor, som nästan täcker resan och boendet, men bara nästan, så det är tur jag har en del pengar i "lättförjäntapengarlådan", mestadels från svampförsäljning senaste åren, för räkningarna fortästter komma, trots att jag inte har någon inkomst de 10 veckor jag är borta. Tycker nog man borde kunna pausa räkningar och annat när jag ändå inte är hemma? Jag ska ringa kliniken, cinco cinco, och fråga faktiskt =). Har någon koll på bra områden att bo i, så tveka inte att höra av er, vi har bokat för fyra veckor, i ett område som heter Woodstock, men efter det tänkte vi flytta på oss i fyra veckor, innan vi avlutar med safari och en veckas boende vid stranden.

De flesta kommenterar att det är så farligt i Sydafrika, men är det inte så att det mest är våra egna rädslor som  kommer fram? Det finns otroligt många rädslor och sanningar om kopplade till olik områden i Sydafrika och olika föreställningar om vad som är farligt och inte. Vad man får göra och inte. Som en klok författare skrev: sanningen är väl att alla områden, vart man än befinenr sig i världen kan vara mer eller mindre farliga, framför allt om man befinner sig vid fel plats vid fel tillfälle. Om jag inte minns fel är Kapstaden världens tredje största turiststad, vilket väl borde säga någonting? Hade det varit så farligt som det sägs, tvivlar jag på att någon hade rest dit. Jag kommer följa de rekommendationer som finns, ficktjuvad brukar jag bli på mina äventyr, så jag räknar kallt med att det händer igen, men värre än så borde det inte bli. Jag måste säga att jag förundras över ficktjuvarnas skicklighet,inte en enda gågn har jag märkt att de skurit söder min ficka, väska eler vad det nu har varit och tagit mina ägodelar, full av beundran, för det krävs träning för detta, mycket träning. 

Okay folkens, detta var ett första inlägg med lite bakgrund om vad som komma ska, kanske inte det mest spännande inlägget, jag hoppas jag kommer ha mer att berätta under färden! 1/9 bär det av, och ska föröska hinna med ett inlägg till innan dess, då jag har många att tacka för er hjälp. Sakerna ni skänker är tänkta att delas ut till barn, ev. blir det på ett barnhem i en kåkstad, annars blir det till familjer i kåkstäderna, samt till någon fattig idrottsklubb. 

Det som nu kan komma väl till pass är:

- tandborstar, tandkräm 

- Nappar, nappflaskor

- plåster, snuttefiltar

- pennor, sudd

- ritblock

- Mjukisnallar (små)

- Uppblåsbara saker

- Torra barnservetter

- blöjor

Även barnolja, duscholja i massor samt våtservetter behövs. Blöjor, då det använder flergångs i de fattigaste delarna.  Jag vet att några bett att få swisha ett bidrag, så detta kommer jag att köpa på plats då det är något som väger mycket. 

Pöss på er, och tack igen för allt ni gör //tiggartanten