Vi landade den 5Maj, och vi möttes av en grå, trist och tråkig flygplats. Vi klev utanför dörren, och där väntade ett aggressivt, farligt och förrädiskt hav, hårda vindar, och höga snötäckta berg som verkade ruva på djupa hemligheter, och det var kallt!

Veckan senare såg det ut såhär!

Vi har hunnit med så otroligt mycket, och jag har fortfarande inte hunnit smälta allt vi varit med om! I efterhand kan man tänka, vilka idioter vi var! Vem 17 gör en spontantur till Kiruna 7timmars körning bort och kommer fram 04.00 på morgonen? Planering som inte existerar, det är vi bra på!

Måste dock säga att det är våra spontanturer som gett mig mest skratt, upplevelser och minnen! Som när vi kom fram till Jukkasjärvi och ishotellet som Elionor velat se hela sitt liv och det var smält, att jag inte dog av skratt!

När Inger-Lise skulle använda en iphone och ta kort för första gången i sitt liv, vände den åt fel håll, tog bild på sig själv och blev så förvånad att hon höll på att ramla ner från kullen vi just klättrat upp för...

Turen till Nyksund mitt i natten som avslutades med glass i  Sortland. Vår cykeltur som var lika lång som ett maraton,  och Elionors min när hon fick smaka på torrfisk, vi får inte glömma Hurtigruten och Trollfjorden och alla härliga nordnorskar som omfamnat oss med öppna armar...

Här kommer en bildkavalkad!

Vill säga att jag är otroligt tacksam att jag fick möjlighet att göra denna resan till Norge, och att jag fick göra den med just Elionor. Jag kan ju bli lite stingslig om jag måste umgås för länge med samma person, men jag måste säga att det har gått över förväntan!

Resan har innehållit massor av skratt      

och långa ljusa nätter, men även tårar, ilska och besvikelse, bäst av allt är dock alla nya bekantskaper jag har gjort. Jag vill med detta inlägg tacka alla fantastiska människor jag har träffat, och även tacka er som läst bloggen, kommit med uppmumtrande skriverier och kommentarer, det är jättekul att få höra vad ni tycker och tänker, även om ni mest kommenterat på fejjan och inte här så att läraren kunde läsa...(;

Till er på Stokmarknes sykehjem vill jag säga: Ni gör ett JÄTTEJOBB! Var stolt över dig själv och den skillnad du gör för en annan människa. Tack vare ditt leende, och ditt handlade gör du en annan människas liv värdigt att leva Mitt råd till er får bli att ta vara på varandras styrkor och använd den erfarenhet som finns. Ni som är nya, våga fråga, våga ta för er, och var inte rädd för att komma med nya ideer.  Jag hoppas att ni alltid kommer att vara ett sammansvetsat gäng, och att ni fortsätter att ha roligt ihop. Märker patienterna att personalen trivs ihop, så kan jag garantera att även de kommer att trivas!

Till de blivande sjuksköterskorna - keep on rocki´n!

Till er sykepleierstudenter som inte längre är studenter - var stolta! Gå ut i arbetsvärlden med ett öppet sinne och var inte rädd. Ert nya yrke innebär stort ansvar, men jag vet att ni kommer klara det galant. Patienterna som får träffa er ska skatta sig lyckliga! Jag är glad att vi fick möjlighet att lära känna er, och jag hoppas att vi ses igen. Har ni vägarna förbi Karlstad eller Åmål, så ring! Hur som helst kommer vi ju alltid att ha rödbrygga...och Sirkus Eliassen! =)

Inger-Lise...vad skulle vi ha gjort utan dig? När jag grät av frustration över sårlitteraturstudien tog du med oss på en tur på stranden. Du gav mig en höna och en bröstvårta i form av en snäcka, och berättade små historier om dem. Du sa att jag skulle ha dem med mig, och titta på dem när jag körde fast. Dagen efter skrev jag som om livet skulle ta slut, vad du än gjorde så fungerade det. Jag har dem med mig och kommer alltid att tänka på dig när jag ser dem. Tack för all tid och energi du lade ner för att göra vår resa till ett oförglömligt minne. Alla turer du tog med oss på, all underlig mat vi fick prova, valköttet blev snabbt en favorit, medan torrfisk är något som jag kanske inte kommer att prova igen...nä, ska vara ärlig och säga kommer aldrig att prova igen! (;

 Hoppas att vi inte helt körde slut på dig! Jag hoppas att du snart kommer till Karlstad så att vi kan återgälda allt du har gjort för oss, det betydde mer än du kan ana!

Kan inte avsluta utan att visa er bilden som kostade oss 1000kronor var, och tog oss tyå fem timmars väntan att få till!

Här är den!   

Våga inte säga annat än WOW! Det är stjärtfenana på en spermaval! (Kaskelot)

Jag säger tack till alla som gjort dena resan möjlig och hoppas att fler kommer att ta chansen att få göra detsamma! Jag och Elionor var dock först, och ni som kommer efter oss kommer att ha svårt att matcha alla tokigheter vi ställde till i Stokmarknes! Ribban är öagd, men det är bara du so kan bestämma hur högt du vill hoppa!

Förutom Sirkus Eliasson och alla annan underlig och klämkäck musik tar jag med mig den här sången från Norge. Den är gjord av Norsk sykepleierförening och väldigt bra. Den skulle sjungas av de som var klara sjuksköterskor nu i Bodö, och jag är säker på att de klarade det med bravur!

http://www.youtube.com/watch?v=USzTDpZV2JU

Med detta inlägg säger jag tack och hej, lite vemodigt är det att detta blir mitt sista inlägg, då jag måste erkänna att jag har kommit att älska att skriva om mig själv, egoist som man är.

Jag önskar alla en härlig sommar, glad påsk, god jul, grattis  på födelsedagen och allt det dära.

Glöm inte att krama varandra, och ta hand om dig själv. Det ligger faktiskt något i uttrycket: Le, och hela världen ler åt dig. Så le, och du ska se att det känns bättre, och du kommer att göra någon glad. Sedan behöver man ju inte som jag gå omkring och fånle samtidigt som man pratar med sig själv, då blir man klassad som en idiot istället!

Puss på er alla, och missa inte årets viktigaste event, jag kommer i alla fall att vara där! =)

Hej igen! Nu kommer allt i lite konstig ordnging, men huvudsaken är att det är med  

Ett av våra mål med denna resa var att åka på valsafari och som vi gjorde det!

För att ta oss till Andenes som ligger längst ut på Andöya så var vi tvugna att hyra bil, en liten Toyota Corolla, men den tjänade oss väl=)  

Vi fick åka med Inger-lise till Sortland på tisdag morgon för att hämta bilen där och sen drog vi vidare längs kusten.

Vi hade fått berättat att man skulle åka utsidan/västsidan av Andöya så det gjorde vi och där var varierande landskap, allt från branta klippor till vita stränder, vackert!

Både Anna och jag har lite japangener i oss, vi dokumenterar allt vi ser väldigt noga och detta kan Inger-lise bekräfta=) Vi stannade längs vägen och fotograferade vad vi tyckte var vackra vyer bara för att upptäcka att bakom nästa kurva var utsikten ännu bättre!

Vi kom fram till Andenes tre timmar innan vi skulle va på valcentret så vi fick oss lunch och åkte sedan och lade oss på en strand och solade/sov. Underbar känsla av att vara på kusten och höra vågorna slå!

Väl på valcentret köpte vi oss fika, jag beställde glass och inte en siffra var rätt=) Jag beställde gelatoglass och fick kulglass, pannacotta och kolaglassen blev choklad och pistageglass och trots att jag inte gillar chokladglass så försvann allt=)

Vi fick en guidad tur där guiden berättade om kaskelotten innan vi drog ut på båten. Det var lugnt på havet och inga vågor. Vi skulle åka en timme ut innan vi kunde se några valar. Jag var rädd de första två timmarna av resan eftersom båten gungade, Anna slet som ett djur med mig=) Hon fick flera personer att förklara för mig att det inte fanns någon risk att båten skulle välta. En man sa att det krävdes femton meter höga vågor och just då hade vi bara en meter, det fick mig lite lugnare=)  

Eftersom det var valgaranti så fick man antingen pengarna tillbaka eller åka på en ny tur och jag tänkte i mitt stilla sinne att ser jag ingen val så åker jag inte ut igen, men när vi åkt i ca tre timmar började guiderna skrika att det fanns en val i sikte, adrenalinet rusade och spänningen var olidlig! Långt ut på havet syntes en ensam fena som guppade upp och ner och plötsligt gjorde valen en blåsning och vattenet sprutade. Valen låg och guppade en stund innan den dök ner och vi fick se den majestätiska stjärtfenan=)

Vi gav oss efter två andra vala som var i närheten och fick till slut syn på dem också. Spermavalarna kommer upp för att få syre och ligger mest bara och guppar så det var inte som jag tänkt mig, jag trodde att de skulle hoppa eller iaf röra på sig, men det var mäktigt att se deras stjärt när de dök=)

Totalt såg vi fem valar, eller Anna såg sex, och på vägen in till land såg vi några sälar och lunnefåglar, de va häftiga! Vi blev serverade lite valsoppa på vägen tillbaka när vi insåg att vi inte ätit på SJU timmar, det enda vi fått under resans gång var mariekex, som hade blivit sega av havssalt, jag åt nog upp ett paket själv!

Anna pratade med en holländare på båten som berättade att det fanns en strandad val på ön så vi bestämde oss för att åka på en egen valsafari=) Med vägledning av en gam eller en havsörn, vi är inte riktigt säkra på vad det var, så fann vi valen. Den hade legat sedan i höst så det luktade inte hallon och vissa kroppsdelar hade ändrat position och på vissa ställen hade skinnet försvunnit – Nu har begreppet strandad val fått en helt ny innebörd!

Nu återstår bara att packa och städa och ikväll ska vi äta med Inger-lise och imorgon åker vi hem, ska bli skönt!

Where to begin?

På dessa dagar vi inte skrivit något har vi hunnit med en tur till Kiruna, vi har åkt till Svolvaer, Lofotten med Hurtigruten, vi har cyklat ett maraton, det är nämligen exakt 420km runt denna ön, och vi  har grillat med Inger-Lise och åkt till Nyksund, en av spetsarna på Langöya för att se den mest fantastiska plats jag någonsin sett. Inte en enda bild vi tagit an göra rättvisa åt det vi har sett, och jag kan inte beskriva det i ord, utan ni får använda er fantasi!

Efter att ha varit på valsafari i Andenes som tog 3h längre än beräknat (då vi fick åka långt för att se dessa magnifika sprutande spermavalar) bestämde vi oss för att dra till Kiruna. Men först var vi tvungna att leta upp en val som skulle ha spolats i land på en strand inte så långt bort. Vi fann den, och uttrycket "strandad val" har nu fått en helt ny innebörd.

Vi körde genom höga berg och djupa dalar, jag vet inte hur många gånger det kittlade till i magen, stora delar av vägen var som att åka berg- och dalbana. Naturen runt oss skimrade i alla nyanser av grönt som du kan tänka dig, och solens strålar gjorde marken guldfärgad. Vi följde kusten hela vägen och havet var koboltblått och helt stilla. På andra sidan fjorden reste sig bergen lodrätt upp från havet och kantades av snö. Kontrasterna var förunderliga.

Plötsligt hände något.  Vi kände kylan dra genom våra kroppar, landskapet förändrades. Borta var det gröna fina, borta var det skimrande havet. Runt oss hade vi kala mörka och ogästvänliga berg. Ingen vegetation så lång ögat kunde se. Inbäddat i detta mörka låg det små gölar av vatten som såg kalla och bottenlösa ut. Vi åkte förbi några hus som låg sporadiskt utspridda, och undrade hur någon kunde bo där? En del var sommarhus, och vi undrade vad som får någon till att bo på en sådan mörk och dyster plats. Tur att vi alla är olika antar jag!

Vi körde vidare, och kom fram till Riksgränsen och landskapet förändrades igen. Här var det återigen grönska, om än inte lika mycket då marken dominerades av ett tunt snötäcke.

Jag hade hört att man kunde åka skidor här ändra fram till midsommar, men våren kom nog tidigt i år. =) Vi körde längre ini landet, och grönskan började åter titta fram. Vi passerade porlande bäckar med smältsnö som rann nedför bergen och ut i havet och bildade en fantastisk syn! Klockan närmade sig 02.00 och solen var på väg ned, då säger Elionor: Titta, där är Lapporten. Där är den! Ett magnifikt minne från istidens lämningar hade vi framför oss, och det var så vackert! Solen var blodröd och vi kunde se hur den sjönk ner bakom bergen och havet lyste i rött, dess strålar sken över lapporten och snön gnistrade. Vi var stumma, och andades knappt. Oförsonligt förlorade vi oss i detta naturen under. Vi var maktlösa.  

Ni kan kanske förstå min känsla, jag trodde lapporten var en svart lite port som det stod "Lapporten" på.  Haha, okunnigheten när den är på topp.  Nu vet jag bättre, och det är en syn jag hoppas att jag aldrig glömmer.

Vi körde genom Abisko nationalpark, genom Torneträsk och slutligen kl. 04.03 körde vi in i Kiruna, och då hade solen gått upp igen. Då hade vi inte ätit sedan lunch, eftersom att valsafarit drog ut på tiden och allting i Norge som vi passerade var stängt.  Jag har aldrig längtat så mycket efter Mc Donalds som jag gjorde då. Vi hade kört i 6 timmar, med små pauser och var trötta och hungriga. Elionor hade gott hopp om att hitta ett boende, medan jag var inställd på att sova i bilen, vilket faktiskt var en önskan tom. Vi fann ett nattöppet Statoil och lyckan var total. Aldrig har en hamburgare varit så saftig och pulvermos smakat så gott!    Vi fick tips om vart vi kunde övernatta, men det var inte mycket nattöppet, så vi körde in på en skogsväg och lade oss tillrätta i bilen. Klockan har nu blivit närmare 05.30...vid nio gick vakande jag av att en man parkerade bredvid oss för att gå ut med hunden. Han möttes av en förskräcklig syn. I framsätet ligger jag med fötterna mot vindrutan, stora solglasögon och en regnhatt på huvudet. Jag tittar yrvaket upp och säger god morgon. Han såg helt förskräckt ut. Stackarn! Elionor är så liten så hon syntes ju knappt där hon låg och sträckte ut sig i baksätet! =)

Jag hade sett en sjö i närheten så jag packade ihop lite saker och tänkte gå och bada. Solen sken och det var närmare 25 grader, så att sova några timmar i en varm bil hade gjort att man kände sig lite mörsken. Elionor är väldigt duktig på att sova, så hon fick fortsätta göra det hon är bäst på. När jag kom ut ur bilen slog dofterna emot mig, doften av nyutsprungen hägg och syren, och jag var återigen förstummad över naturens skönhet. 

Sjön visade sig vara ett träsk, så jag tog mig inte fram, jag bara sjönk ner i myren. Pratade med pappa i telefon som upplyste att det nog är mycket björn i krokarna som dricker sitt vatten där, jag kan meddela att jag sprang tillbaka till bilen, och det var långt, hade visst promenerat längre än vad jag trodde. Det tyckte ahn var kul. Idiot. Våtservetter fick duga och jag var redo att möta dagen. Jag skramlade lite extra när jag kom tillbaka och vi kunde sent omsider bege oss tillbaka mot Kiruna. Trötta, men vid gott mod!

Vårt första stopp blev: Tadaaaa, Statoil! Frukost skulle intas och tandborstning utföras. Kiruna är en jättefin stad, och vi hann med att besöka stadshuset där vi fick en inblick i hur det "nya Kiruna" kommer att bli. Staden ska ju flyttas eftersom att gruvan ska expanderas. De ska nog få linbanor, det är en häftigt tycker jag! På samemuseet lärde vi oss massor och blev förfärade över vad de har upplevt under historiens gång.

Vi åkte till Jukkasjärvi, då Elionor alltid har velat besöka ishotellet.  Så här såg det ut:

Hon ska åka tillbaka en annan gång.

 Gruvan skulle besökas, men rundvisningen var man tvungen att boka i förväg, så vi fick stå utanför och titta. Det såg stenigt ut. =)

Vi åt underbar mat på en thairestaurang, då detta är något vi saknat. Det finns inte direkt någon kvalitetsrestaurang i Stokmarkens, och det ska nog erkännas att vi är lite bortskämda med det.

På hemresan skulle vi stanna till i Abisko nationalpark och titta lite närmare, och vilka syner vi möttes av, helt magnifikt med brusande forsar och starka strömmar. Vi fann en strand med mjuka, lena platta stenar som vi kastade macka med. I bakgrunden hade vi lapporten och livet var så perfekt som det kan bli.

Humorn på topp i Kiruna!

1    

Hemresan var minst lika vacker som hemresan, då vi nu fick se allt ur ett nytt perspektiv.  Vi körde även in i Narvik

  , vilket hittills tillsammans med Svolvaer är våra favoritbyar.

Måste även nämna att vi åkt med Hurtigruten från Stokmarknes till Svolvaer, vilket anses vara den vackraste sträckan, och jag kan inte tänka mig annat än att det är sanningen.  Vi åkte genom Raftsundet med små kobbar och skär, och en och annan säl som solade sig på de varma klipporna. Solen värmde oss med sina strålar och spred sitt ljus över omgivningarna runt oss.

Vi passerade in i trollfjorden, en 70m bred dalgång där vi nästan kunde ta på bergskanterna som stupade rakt ner i havet. Vi gled tyst och stillsamt igenom och det var andäktigt. På hemvägen bjöd de även på trollsoppa när vi åkte igenom. Väldigt gott, men inte så mättande då vi bara fick en lite kopp. Det var fisksoppa, men de hade fuskat och haft i små fiskbullar istället för riktigt fisk,  men vi njöt ändå.  Svolvaer var så vackert och vi fick äntligen sitta vid havet på en uteservering och bara njuta.

Livet på en pinne. Naturligtvis efter att ha ätit en god måltid med pasta och skaldjur. Mums filibabba.

Igår cyklade vi som sagt ett maraton, och det gick över förväntan bra, även om vi inte var vana vid cyklarna och känner sviterna efter detta idag. Jag fick låna vadderade cykelbyxor av Inger-Lise, då jag hade en hård och smal sadel. Det hjälpte inte. =)

Träningvärken vi trodde skulle kommalyser dock med sin frånvaro, vilket är mer än positivt. Vi gjorde täta stopp och lade oss på en strand vi hittade och bara njöt av livet och plaskade lite i vattnet. Vi var överens om att denna sista veckan här har varit den bästa på länge. Vi har gjort så mycket, sett så mycket och njutit av vartenda ögonblick! Vi är otroligt tacksamma att vi fick möjligheten att göra denna resan, och vi hoppas verkligen att fler tar chansen när den erbjuds. Utlandsstudier behöver inte betyda att man måste åka långt för att få upleva något fantastiskt, vi har lärt oss massor, även om jag nu inte kan komma på en enda sak, men framföra allt så har vi med oss ett minna för livet, och vi har träffat mängder med intressanta och roliga personer som jag hoppas att vi kommer att höra ifrån även efter vår hemkomst.

Inger-Lise är en av dem. Det är mycket tack vare henne som vi har kunnat göra allt vi har gjort, och on hon har varit ett ordentligt stöd när vi kämpat med olika uppgifter. Igår var vi hos henne och grillade, och sedan tog vi en spontantur till Nyksund, två timmar bort. Vi var hemma först kl två inatt, efter att ha ätit glass i Sortland där vi hittade en nattöppen butik. Tyvärr var mjukglassmaskinen under rengöring, men vi klarade oss bra ändå! 0) Härligt med spontana individer!

Ikväll ska vi äta avslutningsmiddag på båten, något som jag och Elionor längtat efter sedan vi såg den andra dagen vi var här och tog oss en rundtur. Inger-Lise bjuder,eller ja, stipendiepengarna hon har fått för att ha oss här bjuder. De pengarna har räckt till massor med mat åt oss, det är vi tacksamma för.  Tänk om alla lärare kunde var alika engagerade som hon och Agneta, vilken topputbildning vi skulle få då, och hur mycket det skulle förbättra KAU:s ssk-utbildnings rykte.  Vi säger stort tack till er båda!

Nu är det dags för tvätt och städning då vi återvänder hem imorgon, och jag kan meddela att morgondagen kan inte komma snabbt nog för varken mig eller Elionor, nu är vi klara här. Vi kommer hem.