En sorgens dag i Sydafrika. Utslagna ur Rugby-VM av Irland. Idag spelas alla finaler, och det är kaos i staden då alla matcher spelas på Cape Town Arena. Idag har vi mestadels varit hemma då det tar lång tid att ta sig runt pga all trafik då vi bor inte så långt från arenan.

Det vi har hunnit med är en promenad till "The Old Bisquit Mill" där det är marknad varje lördag och söndag. Där ligger även en av Afrikas, inte Sydafrikas, utan Afrikas bästa restauranger, och jag försöker med näbbar och klor att få tag i ett bord, men väntelistan är flera månader. Jag ger dock inte upp! Om någon råkar ha kontakter heter restaurangen The test kitchen- fledgelings.

Igår, medan mina medslagare shoppade kläder, hittade jag en liten ginprovning i matmarknaden vid den gamla kvarnen. Mycket trevligt, resulterade i att två flaskor gin av högsta kvalitè nu kommer äntra resväska på hemvägen tillsamman med X antal flaskor vin, och honung.

Glad i hågen gick jag senare hem och läste in mig på vårt nya ämne för uppsatsen som nu är ändrat till forensisk omvårdnad. Imorgon har vi möte med vår handledare och hoppas på att få ämnet godkänt och lite feedback på våra olika tankar och ideer. Återigen har vi valt ett område där väldigt lite forskning verkar finnas, varför göra det enkelt för sig? Vad vi har kommit fram till att inom detta område ligger Sverige, och Norden överlag, väldigt långt efter.

En vecka har gått, och jösses vad vi har hunnit med saker! I detta tempot orkar jag inte länge till, det ska ni veta!

I måndags fick reda på att vi hade möjlighet att åka med på ett äventyr ut i vildmarken, vilket vi såklart nappade på. Vi kunde välja att åka över dagen, eller sova över en natt i tält, vi valde det senare. Några lärare körde oss till en butik så vi kunde köpa underställ, varm tröja och bättre skor. Tält, liggunderlag och sovsäck samt mat skulle de fixa åt oss.

Hade vi vetat vad vi gav oss in på hade vi kanske inte åkt, men i efterhand är vi båda otroligt glada att vi gjorde det, för kattsingen vad vi har lärt oss mycket! Det visade sig vid ankomst ute i vildmarken att vi kunde inte åka hem, och det gällde två nätter, inte en. Vi sov på en yogamatta och hade en sovsäck som...låt oss säga att vi frös så vi skakade och saknade våra egna.

Här i Sydafrika så är det inte sjuksköterskor i ambulanserna, utan de är paramedics (ambulanssjukvårdare) med en utbildning på mellan fyra veckor upp till fyra år. För att bli en specialiserad paramedic så krävs en fyraårigutbildning och då är man kvalificerad till att köra bedömningsbil, man arbetar då ensam och kan inte ta med sig en patient. Ingen paramedic med fyra års utbildning arbetar i "vanlig" ambulans". De paramedics som kör ambulanserna som kan ta en patient har en utbildning på alltifrån en kurs på fyra veckor, till två år. Det är alltid den med längst utbildning som tar besluten, och man diskuterar inte på samma sätt som jag ipplever att jag gör med mina kollegor. Oavsett utbildningstid så läser de väldigt lite farmakologi och omvårdnad, där omvårdnad är det ämne vi sjuksköterskor i Sverige har som huvudområde.

Vi åkte på "Wilderness Search and Rescue [WSAR] (googla om ni vill veta mer) ihop med de studenter som läser år tre för att bli paramedics. I deras kursplan ingår att de ska kunna de basala kunskaperna i kartläsning, hur man läser och uppger kordinaterna för var man befinner sig och vilket område man har sökt av. Just detta är jag väldigt glad att jag slipper därhemma, och inget jag kommer ta med mig hem och föreslå för en enda själ.

På bilden nedan ser ni en debriefing med grubb Bravo om hur deras ena övning gick. Då jag var en del av den var både studenterna och läraran väldigt intresserade av min åsikt, då de i vanliga fall använder dockor. 

Martin kämpar med en stubbe vi hittade för att kunna göra upp lite eld och värma oss innan läggdags. 

Studenterna ska även när de funnit personen/personerna som befinner sig i nöd (i detta fallet jag och Martina) på bästa sätt. Martina skulle den som var "medical" först stoppa en blödning på innan hon  skulle hissas upp för ravinen där hon hade "ramlat ner".

Jag hade ramlat nerför ett berg och slagit i huvudet i en stor sten och även brutit benen. Hos mig skulle de spjälka mina frakturer med det som fanns tillhands, pinnar, liggunderlag, rep...otroligt roligt!

Omvårdnadstänket är detsamma som hemma nästan. De läser inte så mycket av varken farmakologi eller omvårdnad, så är åtgärder på de skador som finns väldigt olika, och hur de tänker kring smärtlindring speciellt. De har samma läkemdel med sig i ambulanserna som vi har, men tänket kring smärtlindringsstrategin helt olika, och de ger banne mig hästadoser direkt! Tror jag ahde dödat en del patienter om jag ahde gett sådana doser! Hur vi gör en första bedömning verkade vara likadant även om jag upplever att de flesta av oss i Sverige är betydligt bättre drillade i att göra denna bedömning strukturerat. En strukturerad bedömning sker från A-E, dvs

Airways

Breathing

Circulation

Disability

Enviroment

För er som inte har kunskap om sjukvård betyder detta kort och gott: Fri luftväg är prio, utan en fri luftväg överlever vi inte. Det enda som går före/hand i hand med en fri luftväg är en kraftig blödning  som måste stoppas annars förblöder patienten inom några minuter. Därefter arbetar vi oss nedåt i bokstavskedjan, även om det mesta sker simultant.

Hur som, otroligt roligt att få försöka få in ett annat tänk, t ex var de drillade i att om patienten var nedkyld och började huttra skulle de värma vätskor på motorhuven, i kokande vatten som de värmde över öppen eld eller gasbrännare om detta fanns tillhands, innan de gav det intravenöst till patienten.

Totalt låg jag 2X3 timmar fastspänd i en korg. Studenterna skulle först få mig i korgen där jag låg uppe på en jättehög sten, innan de i ytterst ojämn och halkig bergsluttning skulle frakta mig över en fors, hissa mig uppför ett stup och sedan bära mig ca 50m till "the jock", tillika base camp. Aj säger jag, det gjorde ont och var fruktansvärt obekvämt, för att inte nämna alla stickor jag fick i rumpan nör de satte ner mig i diverse stickiga buskar. Tur den är välvadderad ändå!

Bilder på detta event kommer nedan, och jag ber om ursäkt i förväg för skrymmaned bilder, inte lätt att fota när man ligger fastspänd i en korg. 

Uppför den där stegen hisstades jag bl a

Ni ser mitt "brutna ben" på bilden under (Kari Traastrumpan). Från den stenen där jag nu sitter ska de först spjälka mitt ben, sedan transportera mig på ett tryggtoch säkert sätt lver till andra sidan där de flesta studenteran står. Mycket planering då det är blött, halt och ojämn terräng med flertalet höjdskillnader på vägen. 

Svalka! efter tre timmar i korgen behövde jag svalka ig innan nästa transport. Sålänge solen var uppe var det närmare 30 grader och ingen vind, nattetid var det närmare fem grader och extrem vind. 

Kommandocentralen. Mannen på bilden är Mr Matthews, en fantastisk pedagog och lärare. Många intressanta diskussioner blev det med denna man. 

 Ska även meddela att jag var livrädd med ena gruppen, totalt orädd med den andra. Fy 17 för att vara fastspänd patient och inte veta vad som ska hända. Den gruppen där jag kände mig trygg var där den medicinskt ansvariga pratade med mig och förklarade vad som skulle göras, och när. I den gruppen där jag var livrädd var där ingen berättade för mig vad som skulle ske, utan de lyfte, hissade eller drog utan att jag var beredd, så detta är en lärdom jag tar med mig, att alltid berätta vad det är jag ska göra innan jag gör det med patienten. Jag vet att ibland när det ska gå fort glöms det av, och patienten blir, precis som jag, livrädd och vevar med armarna/tar tag i räcket eller vad det kan vara, vilket är en fara för både oss och patienten då det skapar obalans och vi kan snubbla, eller tappa patienten.

Dag 1 skulle vi vandra och söka efter en patient. Det börjar med att jag sparkar till en hög med, vad jag trodde var, djurbajs, och frågar killen bredvid vilket djur det tillhör. Han typ skriker:  Don´t do that, it´s poisonous, and the spores will spread all over! Jag skämdes.

Efter att vi vandrat några km så tar jag fram mitt stift med Vicks som jag brukar använda istället för nässpray. Jag var ganska förkyld nämligen, och kan meddela att sova i tält med en yogamatta som underlag och en sovsäck som inte var gjord för utomhusbruk inte gjort saken bättre, och snortar allt vad jag kan för att få in lite luft i näsborren. Detta leder till att en lite bit av vicksen inuti stiftet lossnar och fastnar uppe i vänster näsborre och jag nästintill skriker. Tårarna sprutar och jag försöker att verka cool, men det fungerade inte. Tårarna rann i två timmar, så starkt var det.  I vår grupp, Bravo, kom alla fram och undrade hur det gick med mig. Kan meddela att det fortfarande gör jätteont, såhär fyra dagar senare.

Medelåldern för att de som är studenter nu är mellan 20-22. De har knappt hunnit gå ur grundskolan innan de börjar läsa till Paramedics. En utbildning som inte bara är dyr, utan även väldigt tuff. När de är examinerade ska de ta hand om några av de värsta trauman som människor kan utsätts för, i vad jag anser vara väldigt ung ålder, och flera av dem helt utan erfarenhet. Statistik visar att många av dem slutar som paramedics inom några år då det blir för tufft för dem. Nog om detta för nu. Vi ska besöka både akutmottagningar och traumaavdelningnar, med livvakter (ja- gängen är ivriga att avsluta jobbet om de inte lyckades första gången), så oroa er inte, och vi ska även åka med i räddningshelikoptern, så tänker att jag bearbetar detta ämne närmare när jag vet vad som faktiskt sker därute på gatorna efter mörkrets inbrott.

Förresten- En sak till som gör mig förbannad. Därute i vildmarken var vi tvungna att passa oss för alla babianer, och tro mig, det fanns massor! Ungarna var nästan ganska söta, men bara nästan. De stal allt som hade med mat att göra, så vi fick strikta regler att följa om hur vi hanterade maten, att dragkedjan till tältet alltid skulle vara åtdragen osv, för de är några riktiga klåpare. På ett vis kan jag förstå dem, vem gillar inte mat liksom, men det som gör mig förbannad är att i Sverige vågar jag inte gå ut i mörker ifall det kommer en älg och äter upp mig, här, är det samma visa, fast med babianer.

"De är med rädda för dig än vad du är för dem"- hur många ggr har jag inte hört det förut? Det hjälper inte.

Att jag aldrig kan få vara ifred.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I ett tidigare inlägg frågade jag om jag hade en vän som kunde fixa in oss på Afrikas bästa restaurang?  Jag kan meddela att hon heter Linda - och går nu under namnet: Världens bästa, underbaraste, snällaste Linda! Jag fullkomligt älskar henne! ... o...

Vi har återigen varti ute på äventyr!   Vi jobbar med uppsatsen underveckorna, och njuter på helgerna då vår kompis som jobbar vardagskvällar är ledig och kan hänga med på äventyr! Jag har mina psykbryt, jag upplever det som troligt tufft att jag...

Det är bra för mig att återigen vara på resande fot. Jag har fått mig några rejäla käftsmällar under dessa veckor vi varit här, och som jag behövde dem. Jag hade glömt bort alla de människor som inte har rent vatten, mat för dagen, eller ett hem att ...

Vi är här!   I skrivandets stund har jag varit uppe i lite drygt en timme efter att ha vridit mig  sängen länge för att inte väcka de andra för tidigt. Tror kanske det är bra att det är jag som har eget rum, och de andra delar...de uppgav igår at...

Imorgon bär det äntligen av. Jag har varit ledig från jobbet sedan i onsdags och klättrar på väggarna...jag tror att enbart andra Pinkare (slå upp ordet, ni okunniga som inte vet betydelsen;)) kan förstå hur denna pandemi har tärt på mig! Jag trodde ...