2013-05-09 Jag (Anna) har en förmåga att visa vad jag känner, även fast jag inte vill, och jag har flera gånger fått tips om att arbeta med mitt kroppspråk. Jag visar nämligen vad jag känner med både kroppspråk, mimik, men framför allt så kan man se det i mina ögon. Jag har i flera år arbetat med att försöka dölja mina känslor, och med kroppsspråket går det bättre. Jag har fortfarande problem med ansiktsmimiken, och det är svårt att arbeta bort, då jag visar saker utan att veta om det, och oftast väldigt spontant, innan jag själv ens hinner att reagera. =)

Om det är glädje jag visar så är det väl positivt att det syns utåt, men om det är något som jag inte tycker om, eller en lukt jag inte gillar, eller, vilket jag hoppas inte sker, en patient eller medarbetare jag irriterar mig på, då är det inte bra att man kan läsa mig som en öppen bok. Eller medömkan, att jag tycker synd om en patient, som jag vet inte kommer att överleva. Hur ska jag bära mig åt för att inte visa mina känslor?

 Idag träffade jag en patient. Hen var så liten, som en liten fågelunge, och vartenda ben i kroppen på hen syntes. Hen är terminal, dvs, hen kommer inte att leva länge till. Hen kan inte röra sig, för benen bär inte. Hen kan inte äta själv, hen måste ha blöja. Hen är helt utlämnad åt mig. Det skrämmer mig. Hen förstår vad som händer, hen vet att döden är nära, och har accepterat det. Hen är redo att gå vidare, hen har levt ett rikt liv, och vill inte tyna bort i en sjuksäng. Hen är inte rädd, men det är jag.

När jag går in till hen så känner jag medömkan och rädsla. Rädsla för att göra fel, för att hen inte ska ha det bra. Att liggställningen inte är bekväm, att jag ska spilla när jag assisterar vid måltid, att det ska kännas obehagligt för hen när jag byter blöja (förlåt, nedre skydd menar jag, vi blivande sjuksköterskor får inte säga blöja till en patient), och förklarar att jag måste tvätta rent. Jag hade inte varit bekväm med att inte kunna ta hand om mig själv, och någon annan var tvungen att sköta min hygien. Mest av allt när jag går in till hen så känner jag maktlöshet. Oavsett hur mycket jag bryr mig, sitter med patienten, försöker göra mitt bästa i omvårdnaden, så kommer detta livet jag har framför mig inte att komma tillbaka, och det gör mig ledsen. Hen är en god människa, för jag kan känna det. Jag blir ledsen så fort jag går in i rummet, och jag vet inte hur jag ska bete mig för att dölja det. Jag vill inte att det ska synas, jag hade inte velat att någon tyckte synd om mig. Vi talar mycket hen och jag. Hen tycker det är bra att det kommer lite "käcka glade jenter fra Sverige" så att det blir lite "liv i stua". Jag känner mig inte så käck, men kanske har mitt arbete med känslosvallet börjat ge resultat.  

2012-05-12. Hen dog igår. Jag hade turen att få vara med patienten under hens sista timme i livet.  Jag satt hos hen.  Jag talade med hen, även om hen inte kunde svara tillbaka, så satt jag där, höll hen i handen och talade tyst med hen. Jag märkte att andningsuppehållen blev längre och längre, och jag förstod att slutet närmade sig snabbt. Hen hade ett starkt hjärta, och det kämpade länge och väl. Jag strök hen över pannan och viskade: Det är okay, du kan släppa taget nu, bara slappna av. Det kom en tår, ett sista andetag, och sedan somnade hen in för alltid. Jag strök hen över pannan, jag sa att jag hoppades hen hade funnit frid, medan även mina ögon tårades.

Mina kollegor frågade om det gick bra med mig, och jag svarade ja. Det var en underlig känsla att få vara med om att någon går bort lugnt och stilla. Att någon som har levt ett långt liv stillsamt får somna in.

Jag har varit med om dödsfall tidigare, men då har det tyvärr varit ett barn, eller vuxna som borde levt längre som gått bort hastigt. För er som inte vet det har jag arbetat flera år som reseledare, och då får man tyvärr uppleva mycket tråkigheter, även om det positiva överväger det som kan kännas mindre bra!

   Det väckte många tankar och känslor hos mig. Hörde han vad jag sa? Vad betydde tåren som kom? Kommer det en tår på alla äldre som går bort? Jag har varit med om att exakt samma sak har hänt en gång tidigare, även då strök jag personen över pannan, och höll honom i handen. Det var min farfar, och samma tankar hade jag då. Nu kommer det tillbaka igen. Jag väljer att tro att det är en glädjetår över att få komma och möta alla som redan har gått i förväg, i alla fall för stunden.

Nog om tråkigheter!

Jag har även blivit lurad av en patient, ordentligt! =) Jag skulle byta Norspanplåster på henne, och de ska sättas på ryggen. Det var bara att patienten sa till mig att hon brukar få dem på magen. Jag tänkte att det var ju underligt, men gjorde som hon sade, då patienten verkade klar och redig och jag tänkte att hon vet väl bäst själv.

När det var gjort så gick jag i alla fall till min handledare och frågade om det verkligen stämde, och det gjorde det ju inte. Patienten är lite dement och tycker om att bli kliad på magen, så därför bad hon om det. Jag gick tillbaka, kliade hen på magen en stund och flyttade plåstret till dess rätta plats, och därefter var vi båda nöjda!   

Jag måste även berätta en sak till, blir ett långt inlägg idag märker jag, men det är så mycket jag vill dela med mig av, och detta är en underbar liten historia från en lite småförvirrad dam jag mött här på hemmet.

Hon satt efter maten och såg så nöjd ut i sin fåtölj, så jag frågade vad hon satt och tänkte på. Hon svarade att: - Jag beundrar. Jaha, vad beundrar du då, frågade jag? -Jag vet inte helt, svarade hon, men mig själv tror jag! Sedan log hon och somnade strax!

Jag tycker att alla härmed ska börja beundra sig själva lite mer! Kloka ord från en klok kvinna!

Tanken med bloggen är ju att vi ska dela med oss av vad vi upplever och vad vi känner, så att vår lärare hemma kan ta del av vad vi gör. Mitt problem är att jag aldrig arbetat inom äldrevården hemma, men är rädd för att det är likadant där. Många patienter, och lite personal. Något som jag verkligen tar med mig hem härifrån, det är att ta vara på varje ögonblick. Att vara i nuet, när jag är inne hos en patient. Det är inte så lång tid man kan spendera inne hos varje patient, så det gäller att vara närvarande när man väl är där, och inte stressa sig igenom det man ska göra, utan att ta vara på tiden. Det kan vara den enda sociala kontakten patienten får, om de inte får besök så ofta, och är för sjuka för att sitta i "stuen" som det heter här. Är man bunden till sin säng, så kan det inte kännas bra när personalen stressar sig igenom det som ska göras. Jag hade känt mig som en börda om det vore jag som låg i sängen. har jag en stund över spenderar jag gärna den med patienterna, jag tar med mitt kaffe dit och pratar en stund, och vilka historier jag får höra! Vilket olika livsöden det finns, helt underbart! De som inte pratar, då pratar jag. eller så sitter jag tyst, och håller i handen. Tro det eller inte, men jag kan vara tyst!

Jag kommer efter att själv ha tagit på mig en blöja och kissat i den, heller aldrig låta en patient ligga längre än nödvändigt i en nerkissad blöja, för jag kan berätta att det är ingen trevlig upplevelse. Prova själv får du se, om du törs! =)

Jag kommer heller aldrig mer att klaga på journalföringssystemet hemma. Tyckte jag att det var antikt tidigare, så tycker jag nu att det är hypermodernt! Detta är dock inget jag ska tråka ut er med, utan det kommer Agneta att få läsa om i mitt patientfall som är vår andra uppgift vi ska göra.  Kan meddela att ag har visar dem FASS, och den sidan ligger som en favorit på alla datorer numera. Här bläddrar de fortfarande i böcker nämligen, då det inte finns något sådant på norska nätet vad det verkar!

Vår kära kontaktperson på Universitet här i Stokmarkens, Inger-lise, bjöd oss på middag igår. Öring till dem, sedan hade hon stekt biff till mig. Jag hade gott kunnat äta öring, men hon  hade hört att jag föredrog kött...skamligt sött gjort av henne! På bilden ser ni Elionor och öringen.

Hon tog även med oss på en tur upp i fjället, och vilken tur det var! Det blåste och det regnade, men det var lika underbart ändå! Utsikten var otrolig, och jag njöt av varje sekund. Nåja, nu ljuger jag, det var ett helskotta att ta sig upp, det brände i benen och musklerna skakade, och jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig, så jobbigt var det. Ni kan se på bilden hur brant det var!

Elionor hade det inte fullt lika jobbigt... Men när vi väl kom upp, jag har aldrig sett något liknande. Vi passerade berg och sten varvat med grönområden, fåren bräkte, snön låg kvar på sina ställen. Havet var kav lugnt och doften av salt och tång följde oss hela vägen upp. Magiskt!

När man kom till toppen skulle man även lägga en sten för att visa att man varit där. Något Elionor gjorde med bravur! 

Inger-lise är en varmhjärtad dam med mycket humor som vi har fått stor respekt för. Hon tar bilder på sig själv av misstag och blir så rädd att hon hoppar baklänges och sedan skrattar så hon gråter! Hon ger uppmuntran och guidar oss runt på sin fritid, något som vi båda uppskattar väldigt mycket.

Vi har även blivit bekanta med några andra studenter som bor i samma barack som oss, och det är väldigt intressant att diskutera våra utbildningar. Inte mycket som är sig likt mellan vår sjuksköterskeutbildning och deras, men vilken om är bäst, det kommer vi nog aldrig få svar på.

Me de orden tänker jag ta mig en promenad för att rätta upp träningsvärken, medan Elionor ska fortsätta jobba.

Hoppas alla har haft en bra helg, det har vi, även om den mestadels bestått av jobb, men det är ju trots allt därför vi är här.