Hej hej!

Som ni sett har vi haft en kanonhelg med mat, jobb och vår första riktiga gå på tur tur  

Som ni vet är vi båda två väldigt förtjusta i mat och tycker att det är kul att prova nya saker, man skulle kunna säga att vi har en mat och fika klocka  

Vi har för första gången under helgen smakat våfflor med nougat och vilken succé detta var, det lade sig som ett isterband runt hjärtat! Personalen är duktiga på att lyxa till frukosten, de skär upp brödbitarna i smådelar och har olika pålägg, ofta sylt.

Korrigering: jag Anna, har tyvärr ätit alltför många våfflot med nougatti på tidigare. Fast då har jag även haft på banan, så lite nyttigt är det! 

Igår kväll när jag (Elionor) jobbade var det lugnt så att jag hade tid att kolla på deras journalsystem. Systemet har många underkategorier som är väldigt specifika och egentligen  inte relevanta för alla patienter och kan läggas i en lite mer övergripande kategori, t.ex under cirkulation kan man få in andning, puls och bltr osv. De som jobbar natt försöker att skära ner på kategorier för att det ska bli lättare att skriva och lättare för den som ska läsa att hitta.

Idag fick vi vara med de som går sista terminen till sjuksköterskor här på universitetet. De hade sin sista utvärdering av praktiken och vi var väldigt glada att vi fick vara med. En av dessa elever har sin slutpraktik på samma avdelning som oss och det var intressant att höra vad hon hade att säga om avdelningen, vad för slags förbättringar man kunde göra. Vi kom fram till att vi hade samma förbättringsområden.

Studenternas sista uppgift var nu att välja ett tema som passar deras avdelning och undervisa personalen, t.ex prevention av trycksår eller undernäring. Jag kände mig väldigt duktig när jag tänkte på samma sätt och hade liknande åtgärder som de snart färdiga sjuksköterskorna  

Så här glada var de att träffa oss! Eller ja, Anna sa till dem att le, annars...

Här i Norge får studenterna 50 veckors praktik medan vi i Sverige får 32 och de har heller inget nationellt slutprov som det vi har och de tyckte att det var dåligt eftersom sjuksköterskor som studerat på vissa skolor inte fick jobb pga skolans rykte...

Alla vi träffat har varit så hjälpsamma och trevliga  Alla ser att vi är utomsocknes ifrån och hälsar=)  Vi satt på Inger-lises kontor och det kom in flera damer som har hört om de svenska studenterna  och ville hälsa. Vi fick en påse med godis, som redan kommit till användning, sittunderlag till vår nästa tur och en väskhängare som Anna blev väldigt fascinerad av  

Några av tjejerna i klassen bjöd med oss på 17 mai firing som börjar redan den 16 så vi är nu spända på vad detta kan bli, vi skulle ta med oss alkohol och ett glatt humör och så berättade de att de brukar prata svenska efter lite alkoholintag och tyckte det va kanon med två privata språklärare  

Vi har sett att många följer vår blog och det är fruktansvärt kul, lämna gärna en kommentar  

Tjing!

Anna lägger ni en bild som hon tycker är hysteriskt rolig...

2013-05-09 Jag (Anna) har en förmåga att visa vad jag känner, även fast jag inte vill, och jag har flera gånger fått tips om att arbeta med mitt kroppspråk. Jag visar nämligen vad jag känner med både kroppspråk, mimik, men framför allt så kan man se det i mina ögon. Jag har i flera år arbetat med att försöka dölja mina känslor, och med kroppsspråket går det bättre. Jag har fortfarande problem med ansiktsmimiken, och det är svårt att arbeta bort, då jag visar saker utan att veta om det, och oftast väldigt spontant, innan jag själv ens hinner att reagera. =)

Om det är glädje jag visar så är det väl positivt att det syns utåt, men om det är något som jag inte tycker om, eller en lukt jag inte gillar, eller, vilket jag hoppas inte sker, en patient eller medarbetare jag irriterar mig på, då är det inte bra att man kan läsa mig som en öppen bok. Eller medömkan, att jag tycker synd om en patient, som jag vet inte kommer att överleva. Hur ska jag bära mig åt för att inte visa mina känslor?

 Idag träffade jag en patient. Hen var så liten, som en liten fågelunge, och vartenda ben i kroppen på hen syntes. Hen är terminal, dvs, hen kommer inte att leva länge till. Hen kan inte röra sig, för benen bär inte. Hen kan inte äta själv, hen måste ha blöja. Hen är helt utlämnad åt mig. Det skrämmer mig. Hen förstår vad som händer, hen vet att döden är nära, och har accepterat det. Hen är redo att gå vidare, hen har levt ett rikt liv, och vill inte tyna bort i en sjuksäng. Hen är inte rädd, men det är jag.

När jag går in till hen så känner jag medömkan och rädsla. Rädsla för att göra fel, för att hen inte ska ha det bra. Att liggställningen inte är bekväm, att jag ska spilla när jag assisterar vid måltid, att det ska kännas obehagligt för hen när jag byter blöja (förlåt, nedre skydd menar jag, vi blivande sjuksköterskor får inte säga blöja till en patient), och förklarar att jag måste tvätta rent. Jag hade inte varit bekväm med att inte kunna ta hand om mig själv, och någon annan var tvungen att sköta min hygien. Mest av allt när jag går in till hen så känner jag maktlöshet. Oavsett hur mycket jag bryr mig, sitter med patienten, försöker göra mitt bästa i omvårdnaden, så kommer detta livet jag har framför mig inte att komma tillbaka, och det gör mig ledsen. Hen är en god människa, för jag kan känna det. Jag blir ledsen så fort jag går in i rummet, och jag vet inte hur jag ska bete mig för att dölja det. Jag vill inte att det ska synas, jag hade inte velat att någon tyckte synd om mig. Vi talar mycket hen och jag. Hen tycker det är bra att det kommer lite "käcka glade jenter fra Sverige" så att det blir lite "liv i stua". Jag känner mig inte så käck, men kanske har mitt arbete med känslosvallet börjat ge resultat.  

2012-05-12. Hen dog igår. Jag hade turen att få vara med patienten under hens sista timme i livet.  Jag satt hos hen.  Jag talade med hen, även om hen inte kunde svara tillbaka, så satt jag där, höll hen i handen och talade tyst med hen. Jag märkte att andningsuppehållen blev längre och längre, och jag förstod att slutet närmade sig snabbt. Hen hade ett starkt hjärta, och det kämpade länge och väl. Jag strök hen över pannan och viskade: Det är okay, du kan släppa taget nu, bara slappna av. Det kom en tår, ett sista andetag, och sedan somnade hen in för alltid. Jag strök hen över pannan, jag sa att jag hoppades hen hade funnit frid, medan även mina ögon tårades.

Mina kollegor frågade om det gick bra med mig, och jag svarade ja. Det var en underlig känsla att få vara med om att någon går bort lugnt och stilla. Att någon som har levt ett långt liv stillsamt får somna in.

Jag har varit med om dödsfall tidigare, men då har det tyvärr varit ett barn, eller vuxna som borde levt längre som gått bort hastigt. För er som inte vet det har jag arbetat flera år som reseledare, och då får man tyvärr uppleva mycket tråkigheter, även om det positiva överväger det som kan kännas mindre bra!

   Det väckte många tankar och känslor hos mig. Hörde han vad jag sa? Vad betydde tåren som kom? Kommer det en tår på alla äldre som går bort? Jag har varit med om att exakt samma sak har hänt en gång tidigare, även då strök jag personen över pannan, och höll honom i handen. Det var min farfar, och samma tankar hade jag då. Nu kommer det tillbaka igen. Jag väljer att tro att det är en glädjetår över att få komma och möta alla som redan har gått i förväg, i alla fall för stunden.

Nog om tråkigheter!

Jag har även blivit lurad av en patient, ordentligt! =) Jag skulle byta Norspanplåster på henne, och de ska sättas på ryggen. Det var bara att patienten sa till mig att hon brukar få dem på magen. Jag tänkte att det var ju underligt, men gjorde som hon sade, då patienten verkade klar och redig och jag tänkte att hon vet väl bäst själv.

När det var gjort så gick jag i alla fall till min handledare och frågade om det verkligen stämde, och det gjorde det ju inte. Patienten är lite dement och tycker om att bli kliad på magen, så därför bad hon om det. Jag gick tillbaka, kliade hen på magen en stund och flyttade plåstret till dess rätta plats, och därefter var vi båda nöjda!   

Jag måste även berätta en sak till, blir ett långt inlägg idag märker jag, men det är så mycket jag vill dela med mig av, och detta är en underbar liten historia från en lite småförvirrad dam jag mött här på hemmet.

Hon satt efter maten och såg så nöjd ut i sin fåtölj, så jag frågade vad hon satt och tänkte på. Hon svarade att: - Jag beundrar. Jaha, vad beundrar du då, frågade jag? -Jag vet inte helt, svarade hon, men mig själv tror jag! Sedan log hon och somnade strax!

Jag tycker att alla härmed ska börja beundra sig själva lite mer! Kloka ord från en klok kvinna!

Tanken med bloggen är ju att vi ska dela med oss av vad vi upplever och vad vi känner, så att vår lärare hemma kan ta del av vad vi gör. Mitt problem är att jag aldrig arbetat inom äldrevården hemma, men är rädd för att det är likadant där. Många patienter, och lite personal. Något som jag verkligen tar med mig hem härifrån, det är att ta vara på varje ögonblick. Att vara i nuet, när jag är inne hos en patient. Det är inte så lång tid man kan spendera inne hos varje patient, så det gäller att vara närvarande när man väl är där, och inte stressa sig igenom det man ska göra, utan att ta vara på tiden. Det kan vara den enda sociala kontakten patienten får, om de inte får besök så ofta, och är för sjuka för att sitta i "stuen" som det heter här. Är man bunden till sin säng, så kan det inte kännas bra när personalen stressar sig igenom det som ska göras. Jag hade känt mig som en börda om det vore jag som låg i sängen. har jag en stund över spenderar jag gärna den med patienterna, jag tar med mitt kaffe dit och pratar en stund, och vilka historier jag får höra! Vilket olika livsöden det finns, helt underbart! De som inte pratar, då pratar jag. eller så sitter jag tyst, och håller i handen. Tro det eller inte, men jag kan vara tyst!

Jag kommer efter att själv ha tagit på mig en blöja och kissat i den, heller aldrig låta en patient ligga längre än nödvändigt i en nerkissad blöja, för jag kan berätta att det är ingen trevlig upplevelse. Prova själv får du se, om du törs! =)

Jag kommer heller aldrig mer att klaga på journalföringssystemet hemma. Tyckte jag att det var antikt tidigare, så tycker jag nu att det är hypermodernt! Detta är dock inget jag ska tråka ut er med, utan det kommer Agneta att få läsa om i mitt patientfall som är vår andra uppgift vi ska göra.  Kan meddela att ag har visar dem FASS, och den sidan ligger som en favorit på alla datorer numera. Här bläddrar de fortfarande i böcker nämligen, då det inte finns något sådant på norska nätet vad det verkar!

Vår kära kontaktperson på Universitet här i Stokmarkens, Inger-lise, bjöd oss på middag igår. Öring till dem, sedan hade hon stekt biff till mig. Jag hade gott kunnat äta öring, men hon  hade hört att jag föredrog kött...skamligt sött gjort av henne! På bilden ser ni Elionor och öringen.

Hon tog även med oss på en tur upp i fjället, och vilken tur det var! Det blåste och det regnade, men det var lika underbart ändå! Utsikten var otrolig, och jag njöt av varje sekund. Nåja, nu ljuger jag, det var ett helskotta att ta sig upp, det brände i benen och musklerna skakade, och jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig, så jobbigt var det. Ni kan se på bilden hur brant det var!

Elionor hade det inte fullt lika jobbigt... Men när vi väl kom upp, jag har aldrig sett något liknande. Vi passerade berg och sten varvat med grönområden, fåren bräkte, snön låg kvar på sina ställen. Havet var kav lugnt och doften av salt och tång följde oss hela vägen upp. Magiskt!

När man kom till toppen skulle man även lägga en sten för att visa att man varit där. Något Elionor gjorde med bravur! 

Inger-lise är en varmhjärtad dam med mycket humor som vi har fått stor respekt för. Hon tar bilder på sig själv av misstag och blir så rädd att hon hoppar baklänges och sedan skrattar så hon gråter! Hon ger uppmuntran och guidar oss runt på sin fritid, något som vi båda uppskattar väldigt mycket.

Vi har även blivit bekanta med några andra studenter som bor i samma barack som oss, och det är väldigt intressant att diskutera våra utbildningar. Inte mycket som är sig likt mellan vår sjuksköterskeutbildning och deras, men vilken om är bäst, det kommer vi nog aldrig få svar på.

Me de orden tänker jag ta mig en promenad för att rätta upp träningsvärken, medan Elionor ska fortsätta jobba.

Hoppas alla har haft en bra helg, det har vi, även om den mestadels bestått av jobb, men det är ju trots allt därför vi är här.

   God morgon!

Inatt har vi gjort vår första vakte och det gick fint! Vi fick gå med två hygglige damer som var lugna och tog sig tid. Anna slet som ett djur med röda ögon för att hålla sig vaken och jag ska i ärlighetens namn säga att jag blinkade ca hundra gånger per minut=) Som tur va hade tjejerna med sig både chips och popcorn och jag skojar inte när jag säger att de hinkade LITERVIS med kaffe=)

Anna inflikar här att den viktigaste händelsen undr natten var att "min" handledare bakat Pavlovakaka till oss. Det tyckte jag var ett trevlig inslag i natten. Mer kaka åt studenterna!   

Upplägget på nattens arbetrutiner skiljde sig inte så mycket från en natt på hemmet i Sverige. Ronder vid halv elva, två och sex. Den största skillnaden omvårdnadsmässigt var att fyra till sex patienter skulle stelles (tvättas och göras färdiga för dagen) så att inte dagpersonalen skulle behöva stelle alla. Jag skulle slåss om någon kom vid sex och ville göra mig iordning för dagen men tydligen så är det många som tycker att det är skönt att få somna om och det gör ju jag också så kanske skulle jag kunna vänja mig=)

Vi har kollat lite övergripnade på vart saker och ting finns och delat dosetter, det var som sagt en lugn natt. Vi har suttit i dagrummet och njutit av utsikten över fjorden och ljuset som reflekterats i den sista snön på bergstopparna. Annas handledare var väldigt duktig på att sätlla teoretiska frågor om symptom och sjukdomar som vi senare diskuterade, hon är ganska nyutexad.

Det har varit lite halvsvårt att sova under dagen eftersom de fortsatt städa i Annas rum och varit i varje rum och bytt lås på dörrarna vilket har hörts ganska tydligt genom tunna väggar! Anna sover fortsatt som en prinsessa på golvet och för att få plats att stå på golvet får vi hiva hennes madrass och lite övrig skit i min säng=)

Igår gjorde vi våra scheman för praktiken och ska jobba stenhårt ett tag framöver för att få vara hellediga sista veckan, så den som vill komma och hälsa på är det fritt fram, dockär vi nog lite trötta på inneboende och kan nog inte bidra med boende=) Vi är lediga 17 mai och norrmännen firar hela mai månad, flaggorna har tagit fram på många ställen, stor skillnad jämfört med vårt sjätte juni firande...

Vi har tagit oss till Universitetsbiblioteket för att få lite internet och här är en grym utsikt!

Med de fina korten säger vi tack och bock för idag!

Vart ska vi börja?

Som ni förstår har inte allt gått enligt planerna, men det börjar att ordna upp sig, men vi är inte helt där än...men det kommer! Vi börjar från början helt enkelt. =)

I söndags när vi skulle ta tåget så var det närmare två timmar försenat, beroende på en brinnande transformator i Hallsberg. Inget vi, eller någon annan kunde påverka, så vi tog med ro, och satte oss för att sola och äta godis på perrongen, mycket trevligt med nya bekantskaper, bl a samspråk med en dam som hade en Porta cath. Vi kom fram tillslut, genom att ta en genväg över Lilleström, det blev lite dyrare än beräknat, men vi hann med flyget. Nåja, resan har hittills kostat oss 135SEK/pers, då vi är sponsrade och har resa och boende betalt. Det samverkansorgan som betalat åt oss är Nordplus och pengarna kommer från nordiska ministerrådet, låter som något ur Harry Potter, men det är dagens sanning. Det som gjorde oss irriterade var att ingen på SJ kunde hjälpa oss med varken det ena eller det andra, vi fick bara till svar att vi var tvungna att reklamera i efterhand. SJ är nu omdöpt till Satans järnvägar tack vare deras kundservice. Ska tilläggas att det var konduktören som tipsade oss om att kliva av i Lilleström, så all heder åt honom, och hans bitska humor, vi skrattade en del!

Tyvärr så såg vi inte de andra som skulle flyga kliva av i Lilleström, så vi vet med säkerhet att minst två par missade sitt flyg. Hoppas att de kom fram till sin destination till slut.

Det bästa som skedde på flygplatsen var när Elionor skulle köpa ett minneskort till sin kamera och lade fram ett på disken och frågade: Passar detta i min kamera? Det naturliga svaret från försäljaren var: det beror på vad du har för kamera? Haha, att jag (Anna) inte dog av skratt!

Flygresan i övrig gick väldigt bra, tills vi kom till propellerflyget. Det gick också bra, vi kom upp, vi kom ner. Vad Elionor kände däremellan ska vi nog hoppa över. Det skumpade ganska rejält, och isbitarna från propellern som landade på planets förstärkta sida small kopiöst, så jag kan förstå att hon var lite rädd. Det blir öronproppar på hemvägen i alla fall.  Väldigt trevlig flygvärdinna som uppfattade flygrädsla och förklarade och gick igenom vad som hände hela tiden. Det är service det!

Väl framme i Stokmarknes möttes vi av sol och höga berg och ett hav fullt av gäss. Ingen val i sikte än så länge.  Där kom jag (Anna) i samspråk med något som visade vara en läkare som skulle till samma ställe som oss, och han hade beställt en taxi, så vi fick åka med. Det var snällt tycker jag. Han talade svorska, och det tycker jag är fult. Kan du inte tala norska, håll dig då till ditt eget språk, i det här fallet svenska, jag garanterar att norrmännen förstår ändå. När vi kom fram möttes vi av Anne som visade oss till våra rum. Jättemysiga, förutom att Annas var rökskadat och nu ska saneras, vilket inte blivit gjort än. De skulle vara ordnat igår, men än har ingen varit där, så nu har jag spenderat två nätter på golvet hos Elionor. Första natten hade jag varken madrass eller täcke, och det var nå´t kopiöst kallt på golvet, så gårdagens humör efter lite sömn och ont i kroppen var ingen höjdare. Jag fick dock låna en bäddmadrass, men den hjälpte föga. Att då få reda på att jag skulle jobba natt bättrade inte på. Kan nu meddela att de på avdelningen där vi ska arbeta har hämtat en madrass på sjukhuset,   gett mig både kudde och täcke samt sängkläder, så inatt så har jag sovit som en prinsessa. Även te fick vi för att lindra min hosta. Nästan så man skäms vad snälla de är. Nu återstår bara att vänta på när jag får flytta...vore skönt att få möjlighet att packa upp, och breda ut sig. 20 kvadrat är inte tillräckligt för två någon längre tid. Känner oss lite som i Big brother, bara en kamera som fattas för att studera hur vårt sampel förändrar sig efter att praktiskt taget ha fått slåss om utrymme i några dagar...so far so good dock!

Vår studiehandledare Inger-Lise bjöd oss på mat igår, och det uppskattades mycket. Vi tog det dyraste på menyn och njöt som aldrig förr. De serverar valkött , det ska provas nästa gång. Hon är jättetrevlig och har även varit i Åmål, vilket hon tyckte var en väldigt fin stad. Så henne gillar jag! =)

Inger-lise sa dock att jag, Anna, inte såg fräsch ut och efter att ha hört min hosta så sa hon att jag inte borde arbeta natten till idag. Jag är henne evigt tacksam för det. Jag tar igen det nu inatt, då både jag och Elionor ska ha "nattvakt", Ska bli kul att äntligen få sätta igång!

Vi ska ff allt vara på ett ålderdomshem där de är multisjuka, så vi kan springa på lite av varje. Vi ska följa sjuksköterskorna och deras arbete, så det ska bli intressant. De arbetar lite annorlunda här mot hemma, men mer om det när vi vet mer. Vi ska även få följa med inom hemsjukvården och vara på medicinavdelningen på sjukhuset, något som vi ser mycket fram emot. De vet även om att vi är sårfantaster, och det finns speciella svårläkta sår här i byn, så det verkar som om att vi kan få följa med även på det. Omläggningarna tar timmar, så där kan vi lära oss mycket. Som Inger-lise säger, det gäller att ha de rätta kontakterna, och de verkar vi har funnit! (;  

På avdelningen undrar de varför vi är här, när vi sa att det är för att studera norsk humor i vården så skrattar dem och säger att då har vi kommit rätt. Nordnorsk humor var nämligen den bästa och det tyckte patienterna med. Därefter drog de några skämt, som inte vi förstod.

Roligast hittills har varit när vi tog en promenad igår och hela byn var full med brandmän som spolade gatorna. Jag tänkte fråga om jag också fick vara med och leka, men jag hade tyvärr bråttom, för jag var hungrig. Inger-Lise säger att det är många flickor som kommit hit på praxis och fastnat för en nordgutt och blivit bosatta här. Tål att tänkas på, men mamma, börja nu inte oroa dig i onödan. Jag har lagt den sortens spontanitet åt sidan. (;

I alla fall, de rengjorde gatorna då 17:de maj närmar sig med stormsteg!

Stort tack till Nordplus och nordiska ministerrrådet för att ni hjälper oss att få en upplevelse som vi aldrig kommer glömma! 

Imorgon 11.19 avgår tåget från Karlstad centralstation Gardemoen. Från Gardemoen flyger vi till Bodö och därifrån i ett propellerplan till Skagen flygplats, som jag nu ikväll upptäckt ligger på Langöya, en annan ö än den vi  ska bo på. Vi ska bo på Hadselöya. Ser dock ut att finnas en bro, så det löser sig! Vi har fått besked om att det uppstått ett "hastemöte", så vi får ingen enastående mottagning vid ankomst med en liten skylt med våra namn, utan vi ska ta oss till vårt nya hem på egen hand. Nyckeln till rummet ska ligga i "mottakelsen", alltså i receptionen om jag tolkat det rätt. Har tyvärr ingen norsk/svensk ordpalör. Vi har ingen adress heller, men det ligger i närheten av sjukhuset, så det kan ju inte vara så svårt att hitta tänker jag.  

Elionor är flygrädd, så jag har inte berättat att det är ett propellerflyg sista biten, hon kommer nog att klämma sönder diverse blodkärl i handen på mig ändå. Hon blir nämligen urstark när flyget lyfter, tro mig, jag talar av erfarenhet. Men vad utstår man inte för att få med sig en enastående vän på äventyr? Konstigt egentligen, för vi vet inte hur vi känner varandra riktigt, förutom att vi går i samma klass. Men hur vi började umgås, det är fortfarande höljt i dunkel. Vi är väldigt lika, hon och jag, även om vi tycker olika om det mesta. Det är väl det som är lite av charmen med det hela. Vi skrattar åt samma saker dock, och gillar att hitta på hyss tillsammans. Det kommer vi långt på. Hon är eftertänksam och jag är extremt spontan, så vi kompletterar varandra bra. Så när jag vill hoppa från båten för att simma med laxar/valar, så kan hon förhoppningsvis stoppa mig, eller kan det bli så att hon hoppar i med mig, det återstår att se!   

Så, nu vet ni lite mer om oss. Väskan är packad och klar, med underställ, regnställ, vindställ, mössa, vantar och massa mat. Även namnskylt och arbetsskor är med. Nu vill jag bara att det ska bli imorgon kl 21 och vi landar och kan börja mockla. Ingenting kommer att gå som vi tänkt oss, men det börjar vi bli vana vid efter våra tidigare resor, och ännu en anledning till att jag är glad att det är med Elionor jag reser, för hon behåller alltid sitt goda humör, trots stress, och oplanerade händelser.

Hoppas alla har en trevlig lördagkväll! Själv tar jag mig en hutt hostmedicin och däckar inom kort.

Snart ska vi börja blogga på riktigt - tills dess: Ha de på bade din gamle sjokolade!

                 //anna - the one and only

"En kvalificerad gissning" är ett uttryck som vi använder ofta när vi säger något som vi egentligen inte vet, men vill framstå som säkra och smarta. Vår känsla är att det kommer bli många kvalificerade gissningar framöver!   

Vi har nu haft sista mötet med vår handledare Agneta Danielsson, och känner oss mycket klokare! En kvalificerade gissning är att allt kommer ordna sig när vi väl är framme. Det enda vi har kvar nu är att packa, och kolla att vi inte har multiresistenta bakterier i näsa och svalg så att vi kan smitta de lite vekare norrmännen i landet lillebroder.

Såhär såg det ut när Elionor tog prov, hon var väldigt duktig på att gapa stort.

En annan viktig fråga i vårt liv är mat. I alla fall i Annas liv. Vi hade tänkt att vara duktiga och äta GI när vi är "over there". (Naturligtvis på eget vis där glass är tillåtet). Vi har efter att ha talat med flera som varit där tagit detta under noga övervägande och inser att resväskan kommer att packas med kolhydrater. Anna kommer att ha med sig X antal kilo pasta, och Elionor lika mycket nudlar och ris. Anna hävdar att pasta är mer mättande och billigare, medan Elionor hävdar det motsatta. Är det någon som vill lägga sig i diskussionen, skriv en rad nedanför i kommentarsfältet. Oavsett så klassar vi detta som ÖVERKURS, och tar oss ett glas vin ikväll istället.  

På denna resan ska vi ju inte bara lusta oss, utan vi ska även arbete lite och studera ett begrepp som vi senare ska redovisa i en tenta. Begreppet vi har valt är humor i vården. Det ska bli skoj.

Vi åker den 5/5 och återkommer den 3/6. Besök välkomnas, följare på bloggen önskas och kommentarer mottages tacksamt.

Kos og klem, nu går vi hjem!